Det förtaltes idag om några bakterier som legat i dvala i 250 000 000 år, men när dom fick näring så kvicknade dom till.

Man kan ju undra hur det är för en förment individ att ligga i dvala så länge, var den medveten, hur kunde den annars reagera på näringen?

Eller… är det så att vi har icke-dualitet (non duality). Bakterien är icke skilld ifrån allt annat, utan allt är samma.

Ormen byter skinn, skinnet är dött, ormen lever, leve ormen.

#1

Jaha det kanske är en spegling då…vi vaknar ur den dualistiska dvalan nu, jippi 

#2 kanske det 

#1 i så fall kommer vi in på; vad är liv. Inte bara: vad är död. De går hand i hand.

Inga fler som har funderingar eller synpunkter??!!

Alla bidrag välkomna!

#1 så rart..små Törnrosor vaknar efter sin 250 000 000 åriga sömn.

jag har en idé om att när man dör så kanske man hamnar på fler platser samtidigt…usch…gillar inte riktigt tanken. Alltså först måste man fråga sig vad är Jag?

Om Jag är sammansatt av ego, delpersonligheter, själ och ande…..tänker jag såhär att om de inte har (vilket de inte har i de flesta fall) integrerats med varandra…så när vi dör hamnar aspekterna på olika platser…jag kan ha helt fel här det är bara spekulationer..

jag har läst om att den astrala delen av en människa alltså om en bit av ens astrala aspekt är mycket separerad från anden..till exempel krampaktigt fastklistrad vid en stark känsla…låt säga hat eller rädsla…så kan den i sin kristalliserade form fastna i mellanvärlden och spöka..men samtidigt tänker jag att denne "person" ändå samtidigt med sin själ kommit till högre plan.

ärligt talat…jag har ingen aning jag hoppas att när man dör kommer till en plats hel och hållen…och att det är väldigt vackert där..

läste någon gång en mystisk bok..kanaliserad…där talade den feminina aspekten av Gud om att hon inte alls var så förtjust i att dö (kroppen i fysisk form) att det var pga vissa omständigheter det blivit så men att det faktiskt är smärtsamt för den fysiska aspekten att behöva dö…kanske kommer vi i framtiden när vi helat alla delar inte behöva födas och dö stup i kvarten utan helt enkelt förena den fysiska aspekten med Anden..

hehe det där var lite röriga tankar från mig

sökerskan, väl talat som vanligt, de där "röriga" tankarna kan jag skriva under på till punkt och pricka! Tack för att du formulerade dem!

Mitt bästa, ärligaste och kortaste svar är: jag vet inte.

Ett utförligare svar blir mycket långt och utmynnar kanske också i samma tre ord….

Det som sökerskan säger om sammansatta aspekter ger resonans. Jag tror att det ofta är dessa delar av det sammansatta som vi uppfattar som "spöken". (Som ibland, oftast, helt enkelt är platsminnen av vanor och starka känslor.)

Många säger, och det låter lovande, att själva själen ovillkorligen kommer till sitt kosmiska hem (eller Gud eller vad man kallar det) men aspekterna kan uppehålla sig på de platser där de hör hemma för längre eller kortare tid.

Läste just i Lorna Byrne, Trappor till himlen, där hon med änglarnas hjälp fått se visioner av möjliga framtider. En av dem var just att vi långt i framtiden skulle smälta ihop till ett integrerat helt, separeringen skulle upphöra och vi skulle inte behöva "dö" - om vi inte kände för det.

Fler som tycker och tror? ALLA svar välkomna!

en gång drömde jag att jag satt på taket på ett tåg och liksom flöt igenom ett landskap som inte var av denna värld. Det var så vacker…träden mellan de söta små husen blommade i all möjliga färger jag var helt fascinerad av allt jag såg.

när jag vaknade hade jag en stark känsla av att jag varit i en annan värld…kanske en parallelldimension?

Min uppfattning är att så som den fysiska kroppen är uppbyggd av materia som inte är oss själva, kol och vatten och annat, på samma vis kan själen vara tagen ur en gemensam källa.

Vattnet i källan är ett, men det kan dela upp sig i otaliga rännilar, som ilar omkring på sina egna strapatser, men återgår i sinom tid till källan; Vi beskrev ett liv.

#6

Jag drömde om en stol varpå det stod en grupp mörka figuriner som höll framför sig i brösthöjd var sitt ekrat vagnshjul, alla voro de vända åt väster.

Vi håller livets hjul i våra händer?

#7

Vilken tröst jag finner i tanken att själen kan vara tagen ur en gemensam källa, och att jag när jag dör får återvända dit.

Peter Fenwick (neuropsykolog) förklarar döden/döendet.

http://www.youtube.com/watch?v=78Deo40MA4s

jag har minnen av andra sidan, även när jag gick bort i mitt liv innan. De jag har mött, nära vänner och anhöriga blir ofta förvånade när de har gått över. Det är inte riktigt det himmelrike de trodde det skulle vara men ändå stämmer mycket  som vi möts ofta av; "himmelrike", egen plats osv. Även Gud är någon de ofta förvånas över.

När man dör så är det slut!

HH

En upplevelse: Att hjärnan slocknar under en tid. Helt kolsvart, centrerad i hjärtat. Fenomenet varar tills återkommande till hjärnan sker

låter oerhört trist o väldigt meningslöst…

Vad låter meningslöst? Kan jämföras med att starta om en dator. Men inget man gör för nöjes skull. Säger inte att jag dog, men min hjärna kanske gjorde så? Kan inte säga annat än att jag var mkt medveten. Som att sova men det var totalt mörkt. Bara hjärtat. Vilosamt men inget kvarvarande…..

Har upplevt ett kortare hjärtstillestånd. Det var bara mörkt och ingenting annat förrän de sparkade liv i hjärtat igen.

HH

Vad fint ni skriver allihop!

Utveckla gärna!

Ännu fler som tänkt på det här ämnet, fler idéer?

#16 otrevligt. hjärna och hjärta är väl sammankopplat. främst genom medvetande. något liknande upplevde även jag, hjärtat slår dovt nästan tar över allt annat, blir mörkt och varmt…. vi har glömt konsten att dö… lättare att dö än att leva men sättet att dö på varierar ju… i vissa kulturer firar de visst när ngn dör ist för att sörja. kanske har en psykologisk effekt främst för de som lever kvar..

#18 Jag upplevde det inte som vare sig otrevligt eller trevligt. Jag bara slocknade och sedan vet jag inget förrän jag kvicknade till liv igen och hörde folket runt omkring.

HH

vem säger att du har kvar minnet av det som hände? De kanske lät dig "glömma" för det inte var redo?!

Andra säger sig ha minnen av det som hänt bl a här i tråden. Uppenbarligen var de inte heller redo eftersom de ännu skriver. Jag tror, som jag skrivit längre upp, att den dagen livet tar slut så är allt slut. Ingen fortsättning what so ever!

HH

#18 Vi firade också döden på samma sätt här tidigare..men det var nån som tyckte att man inte ska göra. Knepigt..

Men visst fortsätter vi..någon annanstans..som något annat!

Hoppas folk har trevligt på min begravning. En anledning för släkt och vänner att träffas.

HH

#10

Bra video du la in Maikailoa! Verkar som vissa "överlever" döden och andra inte 

Vem vill fira någons död.. 
Det spelar ingen roll om man firar eller sörjer, bara man inte delar sig och gör både och samtidigt.

Ska försöka mig på att kort redogöra för en teori som Bruce Lipton framför som en analogi i Tro, dogmer och biologi:

"Jaget" existerar hela tiden, i omvärldsmiljön, oavsett om min kropp finns där eller inte. Jaget är som en utsändning och kroppen som en TV-apparat med antenn som fångar upp den. Jag blir ett jag med en kropp.

Om och när tv:n pajar och bilden försvinner (=kroppen har dött) är visserligen apparaten död och så småningom borta, men utsändningen existerar fortfarande! Om man i framtiden skaffar en ny tv som passar och kan ta emot signalen, så "finns" mitt "jag" igen. Fast "jag" funnits hela tiden, i omvärlden….

Han fortsätter ungefär så här…..

Egentligen är inte tv-analogin fullständig. TV:n är bara en uppspelningsenhet. När vi lever påverkar vi miljön, vi interagerar i den och förändrar världen med vår blotta existens.

Så - kanske vi är som "marslandare"?

Marslandaren har antenner (som våra cellreceptorer) som tar  emot information som sänds från operatören på jorden. Den informationen ger liv åt marslandaren. Samtidigit sänder den tillbaka till operatören.

"Du och jag är som 'jordlandare' som tar emot information från en andlig operatör i den omgivande miljön. När vi lever våra liv, skickas erfarenheterna av vår värld tillbaka till den här operatören. Så det sätt som vi lever våra liv på, påverkar egenskaperna hos ditt 'jag'"

(citat från ovanst. bok)

#26

då är vi jordlandare…eller våra fysiska kroppar är jordlandare och vi tar emot information från universum…

bip bip

#3, Vad är liv!

Om jag nu hängt med ordentligt så blev den frågan högaktuell under slutet av 1700-talet. Definitionen på liv var innan det att "det som är kvickt" d v s rör sig av egen kraft, är levande. Det är inte så dumt tänkt, även om redan det kanske är lite väl begränsat beroende på vad man har för uppfattning om världen. Det täcker iallafall rätt mycket.

Sedan kom ångmaskinen och förstörde allt. Ingen yttre kraft, som häst eller människa, påverkade maskinen, ändå var den "kvick" genom sin inneboende självgenererade kraft. Kanske kan man spåra tanken om människokroppen som en biologisk maskin som omvandlar prinskorv till rörelse tillbaka till den begreppskonflikten. Visst, ångmaskinen omvandlade kol till rörelse men verkade den levande, nej det gjorde den inte. Det fattades något. Ett slags förnuft kanske. Och plötsligt så slutade det göra ont i den lilla fiskens mun när kroken fastnade, för den var ju så korkad, uppenbarligen, att den nog inte ens kunde ha ont. Vi säger väl så, det låter vettigt. Man kan vara olika levande, olika värd. Så bekvämt.

Men det ursprungliga begreppet om "kvickt" är ändå det som fungerar bäst för oss, det vi instinktivt faller tillbaka på. Bilen startar inte, den är död.

Jag hade en bil som blev sur på mig om jag inte tvättade den tillräckligt ofta. Jag behandlade de tänkbara felorsakerna efter konstens alla regler, men det som hjälpte var att tvätta. Jag handtvättade och såg till att kunna utesluta att felen låg i elektrisk kontakt som påverkades av vattenbegjutning i jordpunkter osv i samband med tvätt. Men det var helt enkelt så att min bil föredrog att hållas ren. Så det var bara att pyssla och dalta med den, så den var på gott humör…

#28 Mycket fint beskrivet och jag har läst det flera gånger….

människokroppen som en biologisk maskin som omvandlar prinskorv till rörelse tillbaka till den begreppskonflikten

Och plötsligt så slutade det göra ont i den lilla fiskens mun när kroken fastnade,……Man kan vara olika levande, olika värd. Så bekvämt.

precis. Kroppen som en biologisk maskin, en kaloriomvandlare, kalorier in (ganska egalt vilka egentligen) rörelse ut….Och givetvis saknar denna biologiska maskin varje tänkbart andligt och själsligt sammanhang. Det behövs inte, det är överflödigt…

Började separationen vid Descartes? "Kroppen har ingenting med sinnet att göra. Och sinnet har ingenting med kroppen att göra." En separation, och själen/sinnet blir icke önskvärt, något som närmast stör det objektiva betraktandet. Själva universum blir som en maskin.

Och den lilla fisken är kallblodig och kan inte känna smärta. Förresten har vetenskapen först på senaste tid kommit ifatt och börjat "upptäcka" att djuren har känslor och kan känna smärta. Tänka sig…fast det var ju ganska behändigt när man fröjdades åt alla tänkbara och minst lika många otänkbara djurförsök, om djuren var maskiner utan känslor och smärtförnimmelser…..

Jaså bilen ville pysslas om och tvättas? En sådan fåfäng rackare! Annars tycker jag mest bilar verkar föredra ett trivsamt lager lera och svarar med kärvande bromsar och surande startmotor om man försöker snygga till dem…fast det kan ju vara något med själva vattnet förstås….

intressanta tankar..både #28, 29

har för mig att man inte heller trodde att bebisar kunde uppfatta smärta

lustigt med bilar som tycks ha olika preferenser…en vill vara snygg och ren medan den andre tycks vara en som trivs med lera som värsta grisen.

någon borde forska på det här!

separationen kropp och själ

jag tror att hela tänket kommer från "upplysningen" och Descartes var förtruppen och på den vägen är det…men nu håller det på att förändras igen (trots starkt motstånd från rådande tänk)

pendeln slår…men långsamt tycks det

#30 stämmer, man trodde inte ens att bebisar kunde uppfatta smärta! Det låter inte klokt, men det levde kvar länge….Och det var vetenskap, minsann….den som hävdade något annat var antagligen vidskeplig…

Pendeln svänger tillbaka…när den nått balanspunkten går det nog snabbt sedan….förhoppningsvis inte tillbaka till samma ställe utan med alla samlade erfarenheter i berikat tillstånd….

Ja, lite kul att det heter "upplysningen". Då var det att sprida ljus i de mörka vrårna och av bara farten kastade man ut barnet med badvattnet. Sinnet, barnet blev ovidkommande.

Vetenskapen har inte hunnit med sig själv riktigt. Kvantkunnandet har inte slagit rot.

#32

"Kvantkunnandet har inte slagit rot."

men det kommer göra det och separationstänket kan göra sin sorti även om det kommer sitta hårt inne så det tar nog sin tid…

#30, Forskning ja, det kunde faktiskt ge något! Jag har hållit på med riktigt stora självgående maskiner både på fritiden som hobby och i arbetslivet, och de flesta som gjort det vet nog att "maskinen har en själ". Den kan vara si eller så, den måste skötas eller köras med en viss attityd och mentalt tillstånd hos den som sköter maskinen, annars slår den bakut. Det här är liksom självklarheter för många och ju större engagemang och skicklighet desto högre och mer spridd är denna tanke. "Gamla Bettan" liksom.

Den psykologiska förklaringen är givetvis att det är någon form av projicering. Men det förklarar inte sambandet mellan "projiceringen" och driftresultatet, synkronicitet och alla andra fenomen som igenkänns från interaktion med en "levande varelse". Isåfall vore det samma slags projicering som driver våra hundar, katter, hästar, kossor, gerbiler osv. Det är dessa upplevelser av interaktion och respons som gör att många som kanske väljer bort att fundera över sin egen själ ändå konstaterar att deras maskin har en!

Kanske finns det en förklaring inom psi-området. Kanske det är möjligt att bokstavligen projicera en slags själ och dess egenskaper till ett föremål, och interagera med dess medvetande. Kanske en sådan själ bara finns så länge någon finns där som skapar den. Och den tanken är ju inte ny, detsamma sägs ju om hela den värld vi lever i enligt vissa teorier. Därför gäller det naturligtvis en maskin också. Om ingen projicerar får man "bara" en maskin, men om någon projicerar får man en "bättre" maskin! Den rent mätbara liksom den upplevda funktionen hos maskinen kan ju variera på ett sätt som saknar förklaring annat än som slump med en lång rad sammanträffanden med låg sannolikhet…. eller "själ". Googla anden i maskinen, 1,3 miljoner träffar. Man måste kalla detta för ett erkänt fenomen ändå med tanke på all möda som lagts på resonemanget. Vems ande? Kanske finns det en koppling till kvardröjande energifenomen eller poltergeist-grejen, där projiceringen sker spontant och omedvetet/okontrollerat.

Hela frågan är intressant ur ett rent existensiellt perspektiv, det länkar ju till hela idén om att vi lever i en dröm/mardröm, kanske är vi alltså projiceringar från Gud, eller från någon annan medvetandenivå. Hoppla, plötsligt föll hela den idén på plats och blev mer begriplig (för mig åtminstone).

En trevlig sorts forskning vore att intervjua folk om deras upplevelse och erfarenhet av anden i maskinen, rätt upp och ner utan att värdera deras berättelser eller föra resonemang om det. Lite grunddata bara som väcker frågan om varför synkronicitet, eller motsatsen, otur, verkar uppstå på sätt som inte enbart kan förklaras genom människans synliga och mätbara beteende. Visserligen finns ju Ingemar Stenmarks bevingade ord, när reportern efter ännu en medalj sa -Vilken tur du har! och Ingemar svarar lite syrligt: -Ja är det inte konstigt att ju mer jag tränar desto mer tur har jag! Det är en del av det, men inte hela svaret.

/borttaget på skribentens egen begäran/Magi-cat

#34 " Hela frågan är intressant ur ett rent existensiellt perspektiv, det länkar ju till hela idén om att vi lever i en dröm/mardröm, kanske är vi alltså projiceringar från Gud, eller från någon annan medvetandenivå. Hoppla, plötsligt föll hela den idén på plats och blev mer begriplig (för mig åtminstone)"

det där är intressanta tankegångar! de levande matrisen (fast vissa aspekter verkar vilja vända sig bort och bl allt annat än levande)

Matris säger du, det väcker en annan spännande tanke. Hierarkier är ju så bekväma och tydliga men en matrisorganisation är den ultimata entropin, kaosteorin i full blom. Det vet alla ni som jobbar på företag med matrisorganisationer.  Typ när du jobbar för en chef men har medarbetarsamtal med en annan och får dina arbetsuppgifter tilldelade från en tredje.

Vår sammansättning som individer, guds avbilder, låter som gudkraftens projicering. Men hur långt sträcker den sig? I vilken mån skapar vi varandra genom samma metod? I vilken mån skapar vi själva Gud med hjälp av källan, oändlighet? Man kan väl få fråga iallafall? En del uppgifter behandlar ju Gud med stora G som en slags portvakt i ett större bostadsområde, och hänvisar till oändligheten som det begrepp som måste förstås för att bilden ska klarna på allvar. I en matris låter det helt normalt. VD har ofta ingen koll alls och ledningsansvaret är antingen delegerat till de som saknar resurser att genomföra något, eller toppstyrt från avdelningar som inte vet något om den inkomstdrivande verksamheten. Att använda jordiska liknelser kan inte vara ett problem i detta tankeexperiment eftersom det förutsätter att vi är speglingar.

Matrisorganisation låter inget trevligt när jag beskriver det men det finns en högre tanke med dem som sällan manifesteras i näringslivet även om det ligger och puttrar som idé i bakgrunden. Nyckelordet är egenansvar. Det förväntas implementera sig mer eller mindre självt genom att var och en träder fram och tar det ansvar de ser behöver tas. Funkar inte klockrent i näringslivet men där saknas ju ideal utöver Mammon men där högre ideal finns, är det inte just det som vore modellen på ett rent mänskligt plan? Är inte det en bärande del i vår livsuppgift, att träda fram och ta det ansvar vi ser behöver göras?

bra tankar

"Matrisorganisation låter inget trevligt när jag beskriver det men det finns en högre tanke med dem som sällan manifesteras i näringslivet även om det ligger och puttrar som idé i bakgrunden. Nyckelordet är egenansvar"

ja det är väl haken…om en kropp ska må bra behöver alla celler samarbeta…men om några celler fick för sig att börja hävda sig själva på andras bekostnad, hålla inne på viktig info för egen vinning etc etc det blir något som sprider sig alla börjar tävla istället för att samarbeta och ta egenansvar och fylla sin potential. 

det är därför även idella organisationer misslyckas med sin uppgift många gånger..girigheten tar över och maktkystnad,, folk som vill klättra inom organisationen och sätter sitt ego i första rummet

Kroppen är som ett samhälle i miniatyr; Ett väl fungerande Utopia.

Kroppen är vår bästa lärare!

"Medborgarna anser att de döda, så länge de blir ihågkomna, deltar i det vardagliga bestyren"

Utopia.

Tror vi i allmänhet sitter fast i samhällets och vår tids alla synsätt på ideal och känslan av se på allting alltför teoretiskt, hiarkiskt, politiskt, toppstyrt av makt. Vi ser människan som jordens härskare men för den skull om vi betraktar oss själva så upptäcker vi ganska snart att vi tillhör evolutionen på jorden precis som allting annat levande som utvecklats och kanske främst då som en gren av däggdjuren i djurriket som föder levande efterföljare. På så vis ingår vi i en större helhet som kallas livet, en plats där allting hör ihop och står i förbindelse med vartannat och beroende av vartannat på ett högst finurligt snillrikt och förvånande underbart sätt i all sin prakt och skapelse.

Att människan har fått ompröva sina teorier under tidens gång har vi ju fått se bevisas mer än en gång under historien. Man tror många gånger att man vet men plöttsligt händer något som gör så man tvingas till andra och nya slutsatser i förändra och göra saker till de bättre.

Man talar ofta om att själen lämnar kroppen men varför inte vända på funderingen och tänka tvärt om. Resonemanget som sådant om man ser till den energimässiga uppsättningen som flera fått bemöta i nära kontakter av olika slag kan ju då kvarstå som relevant i jämförelsen, varför skulle inte den energin som själen utgör kunna få dröja kvar när kroppen en vacker dag inte längre orkar med. Jag kan själv se detta som ett mer naturligt förlopp än vad man normalt till vardags brukar beskriva de som där själen skiljs ifrån kroppen.

För mig ur den här synvinklen så är vi oerhört lika oavsett myra eller människa när de står i relation till drivkraften, energin & själen i känna och uppleva livet. I vissa lägen kan en myra vara mer flitig och arbetssam än många av oss andra. Förefaller som en omöjlighet att all deras strävan och levnad skulle baseras på enbart instinkt.

Ett av mänsklighetens största vetenskapliga skämt genom tiderna.

Det är ju liv de också, precis som vi

Aj då, blev sent i kväll också….

Den fysiska kroppen är ett par gummistövlar. Ingen dum tanke alls. Det förklarar också människans fascination för denna sorts stövlar:

http://lfpictures.com/blog/wp-content/uploads/2011/11/asimo1.jpg

Slutmålet är givetvis att kunna flytta in i en sådan, även om ingen riktigt vet exakt hur ännu. Det räcker förmodligen att bara tanka över den vänstra hjärnhalvan, klart utrymmesbesparande

# 0 Är fullt övertygad om en existens efter detta liv,har sett och hört så mycket under mitt liv och uppväxt att jag vore galen om jag förnekade andra sidans invånare .

En del själavandrar ofta i olika inkarnationer jag gör min sista och tredje nu medan Buddisten kan välja flera hundra liv.

Det är individuellt hur vi väljer liv,en del ett andra flera hundra och vart vi hamnar i andevärlden beror på vem och vart vi väljer att tillbringa evigheten,precis som vi väljer här vart vi ska bo eller flytta .

Vi är lika individuella där som här och finner våra olika vägar att gå som passar oss 

Jag är ju helt övertygad om att när vi dör så återgår vi till det vi var från början, stjärnstoft. Vi förmedlar det vi lärt oss till universum och skickas iväg på vår nästa läroresa.

Jovisst, jag sörjer. Jag gråter och saknar men det är för att jag inte kan inte älska.

Min morbror, dog i november 56 år gammal. blir påminnen om honom varje dag.

Min mammas moster som begravdes förra veckan.Hon var den jag tyckte bäst om och hon hade ett långt hårt liv.

Och nu min råtta. Hon är inte sjuk, hon är gammal. Men råttor får inte vara gamla så länge innan dom somnar och inte kommer tillbaka.

Men jag vet att dom var en del av mig, en del av allt och att dom inte försvinner, dom får bara sin nästa manifestation.

Jag har ett minne av min mormorsmor, som stod mig nära. En natt några år efter hennes död drömde jag att hon satt hos mig. Jag blev jätteglad och började babbla och prata med henne, hon bara log, nästan överseende, och jag kände att hon var glad och förväntansfull, stark och "lysande". Jag kände att det fanns en stor distans mellan oss, intellektuellt och på många sätt, vi var på så olika plan att det nästan inte var möjligt att mötas, bara med en ansträngning från hennes sida. Jag registrerade det men kunde ändå inte låta bli att mala på som en 5-åring, och hon bara log och log… Så var det aldrig i livet men så var det i drömmen. Jag vaknade med ett ljust minne av drömmen. Nästa dag fick jag beskedet om att min mors morbror gått bort, alltså min mormorsmors son, och jag förstod att hon var "ute" för att möta honom och passade på att kika in hos mig på vägen.

Det fick mig att sluta ha funderingar om vad som händer efter döden. Jag vet inte vad som händer, men det är OK. Något händer, men inget man behöver grubbla över nu. Så kändes det.

#46 Jag vet inte vad som händer, men det är OK. Något händer, men inget man behöver grubbla över nu

Tycker jag var bra sagt…

Och vilken ljus och härlig "dröm"…….vilken fin gåva av henne, att du fick detta ljusa minne……