Hej alla nattsuddare!

Jag glömde bort att sammanfatta den senaste då jag har haft lite krisigt på jobbet och mår dåligt av det. Men nu kom jag på det och har fixat till det hela. Jag ber om ursäkt för att jag missat!

Här kommer i alla fall resultatet! 

Författare denna gång var: Isa56, Palomino, Pernillaa, Veero, Pirkkolino, Koppsal, Snurro89, Jinaum, Absinthe och Popcornett

Tack för er medverkan och fantasi.

***** 

Blunda och tänk dig att en bläckpenna ligger på bordet framför dig. Plötsligt lyfts pennan upp och börjar skaka sådär ohyggligt, så man inte riktigt törs fortsätta titta. Men jag var samtidigt nyfiken på vad som skulle hända. Jag vände kinden till och lät först ena ögonlocket glida upp, och sen det andra. Pennan vibrerade fortfarande, som att ja, som att den inte riktigt visste vart den skulle. Jag började funder på vad den ville? Kanske…

Plötsligt hoppade den rakt upp i luften och började skratta, hahahaa, och sa förtjust: Nu blev du allt rädd va? Jag ska visa dig, om du bara tar fram lite papper att klottra på, då ska du allt få se en sak. Sen ska vi ut i natten på ett äventyr, som du aldrig sett eller varit med om förut. Men först måste vi packa ryggsäcken full med klotterpapper. Nu ska vi genast gå…

Först gick vi till den gamla prästgården och klottrade lite graffiti på väggarna. Vi tog ett snack med salig prästen som dog: - Alltså kvinnliga spöken är inte lika jobbiga som manliga, men allra värst är alla dessa djurspöken som vandrar omkring. Pennan ville skriva en dikt om dessa djurspöken. Medan pennan skrev dök plötsligt en man upp och frågade efter vägen till kyrkogården? Var nu den kunde finnas? Tillsammans gav de sig ut på vägarna att leta efter den försvunna kyrkogården.

Dimman tilltog och det kändes svårt att hitta, men till slut dök kyrkogården upp bakom en sluttning. Det hördes konstiga ljud inifrån, det lät nästan som något som raspade mot ett papper! Sitter någon och skriver på en kyrkogård? Jag tvekade, ska jag våga, men jo jag vågade. Jag försökte smyga så tyst jag kunde närmare och närmare. DÅ började pennan vibrera så där konstigt igen. Därför att den tyckte jag var fånig som smög så sakta. Jag sträckte på mig och gick frimodigt framåt. Det visade sig vara ett skelett av en författare, som satt där på sin gravsten och skrev spökhistorier, han såg sur ut, men jag satte mig ändå bredvid honom och frågade försiktigt: Får jag sätta mig här medan du skriver? Vad skriver du om? Han blängde lite surt och sa: Jag skriver spökhistorier om spökena här på kyrkogården och deras hyss och en del om djurspöken också, vad är du för en som vågar störa mig så här? Jag bad om ursäkt för jag hade ju bara råkat komma förbi. Nu pockade pennan på uppmärksamhet igen. Den ville minsann inte sitta tyst i min ficka, utan den skulle prompt fram och prata och visa upp sig, han verkade känna skelettet på rösten. Pennan gav sig inte förrän skelettet fått honom i handen. Då började han skriva i en rasande fart, ja nästan så pennan trillade ur handen. Vilken fart, pennan började glöda och armen på skelettet började också vibrera. Var kommer den här pennan ifrån? undrade skelettet som fick svårt att prata av skakningarna.

Jag sa som det var, att jag hade hittat den i ett gammalt pennskrin som låg och samlade damm i en gammal låda uppe på vinden, hos en gammal farbror som dött, men som spökade omkring i huset. Han hette Robert och älskade pennor. Han samlade på pennor och hade hur många som helst. Ibland kunde han titta på dessa pennor i flera timmar. Han hade funderat på om han skulle spela in en film som handlade om pennor. Eller kanske försöka skriva en historia med dem, han funderade länge och väl. Om han skulle rådfråga den kände författaren herr Von Avliden, kanske han kunde hjälpa honom att bestämma sig, han kanske till och med kunde hjälpa till och följa med till kyrkogården för att få inspiration. På vägen dit mötte de en folksamling. Folksamlingen mässade på en underlig sång "saft, saft, hallonsaft" gick de runt och sjöng. I mörkret såg man inte att de var blå, men de var tyvärr inte vänligt inställda så vi smög runtom dom så att dom inte kunde se oss och upptäcka våra fula hattar som var prickiga med …

I alla fall, fortsatte vi gå, när folkmassan långsamt försvann bakom oss så.. skuttade vi av glädje och skrek för vi förstod att vi blivit osynliga när vi tog på hattarna. Hattarna var verkligen speciella, de visslade glatt vid beröring. Om man kittlade dem så skrattade de och började hoppa upp och ner, det var så underligt. Jag började känna att jag förvandlades till en prinsessa i rosa klänning. Pennan kröp ner i en fin rosa väska av det finaste träslag. Sen började gryningen komma så det var dags att vandra hemåt igen för att sova…

Slut!