…men ack så spännande det blev!!!

Denna gång försökte vi hålla oss till temat spökhistoria, och det blev ett riktigt lyckat resultat. Men historien krävde sin lilla tid att växa fram så det har fått tagit några dagar. Jag har som vanligt varit inne och försök sammanfatta det till en löpande text som ska flyta på någolunda med språket och handlingen.

Författare denna gång var: Pirkkolino, Isa 56, Palomino, Isa96, Jinaum, Veero och Popcornett.

Tack för ert engagemang som gav oss följande historia…

Det var sent en höstkväll, jag var på väg hem från min vän som bor i en stuga på landet, fullmånen lyste upp vägen där jag gick. Det var vindstilla ute och inte ett ljud hördes i den magiska stunden. Men helt plötsligt kunde jag förnimma att jag inte var ensam. Då stannade jag och lyssnade in mot skogen. Vem var det som var med mig? Jag bara tänkte och tänkte med spända sinnen. Jag tittade runt om mig, men såg ingenting, men just när jag precis skulle börja gå… Oj, då såg jag en ljus gestalt som rörde sig mellan träden och den började närma sig vägen. Så jag stod helt tyst och lyssnade, då fick jag känslan igen! Men den här gången hördes lite musik svagt, den blev allt högre. Dess lockande toner kunde jag bara inte motstå, jag började dansa mitt på vägen. Då kände jag plötsligt ett ryck i jackan, det var någon som stod bakom träden vid vägkanten som ville mig något. Det var en blå liten vätte stod där och jag visste inte om jag skulle bli rädd och springa allt vad jag kunde, eller stanna och se vad han ville! Jag valde att stanna för att det kändes så spännande att träffa denna mystiska varelse som sade: - Du är så söt och dansar så bra, men vad gör du här ute helt ensam? Jag blev ännu mera häpen för att han talade som riktig människa… - Akta dig för den ljusa varelsen därinne i skogen, han älskar att skrämma alla som går på den här vägen, men visa inte att du är rädd. Han är egentligen mörkrädd och vill bara låtsas vara en tuffing i skogen. Han är väldigt lättskrämd också, fast han är ett spöke, helst skulle vilja bo i ett hus, men det går inte. För alla blir så rädda för honom, men om du hjälper honom att finna ett hus, skulle han bli så tacksam. Och du skulle bli rikligt belönad med skydd och vägledning. Den kan jag lova till dig, dessutom vill jag att du lär dig, att spöken inte är farliga som man kan tro. Dessa spöken har givit ut en berättelse som handlar om deras liv på jorden innan de blev spöken, men levande har varit för rädda att de ska skrämma de små barnen. Även djuren hade påverkats.

Jag lyssnade och funderade länge, kunde jag lita på vättens ord och försöka hjälpa spöket med det han ville att jag ska göra. Bo i ett hus istället för skogen. Det var inte lätt att hitta det perfekta huset till spöket. Men efter ett tips från vätten som jag mötte före spöket kom jag på en sak. Nja, kanske inte det bästa, men vad gör man inte för spöket? Jag ringde till den lokala mäklaren för att höra om de hade något. Jag föreställde mig en stor tvåvåningsherrgård med härlig utsikt, ledigt till det snälla spöket.

Ett spöke, skriker mäklaren? Nej du är inte riktigt klok. Men du kan fråga en präst.  

Toppen, tänkte jag direkt, en präst! Jag tyckte att det skulle vara toppen om spöket kunde få bo i en prästgård. Fast de vill nog inte ha ett spöke som inneboende, eller skulle de kunna komma överens? Det låter… äsch, varför inte, kanske ändå av ren nyfikenhet. Men nyfiknaste av alla var nog jag själv. Så sa jag till spöket. Du får faktiskt följa med mig. Vi ska göra överraskningsbesök på prästgården. Oj vad spöket blev lyckligt. Vi gav oss iväg till fots, medan vätten skuttade förtjust efter oss i natten. Vätten tyckte att fullmånens magi gjorde allting ännu mer spännande. Jag kände också påtaglig spänning i luften när jag och spöket vandrade mot den gamla, lätt förfallna prästgården som såg ut som ett riktigt spökhus redan från långt håll. Vi närmade huset med iver i våra sinnen. Hu, vad mörkt och dystert det ser ut, jag började känna mig tveksam, men spöket började skratta och sa. Du tvekar väl inte nu när jag redan ser en möjlighet att bli ett riktig prästgårds spöke, vars existens hela världen kommer  att prata om. När vi kom fram till prästgårdens trappa slogs dörren upp, och där stod en gammal kvinna och stirrade på mig med röda ögon. Jag fick rysningar och känslan att det har hänt något tråkigt i huset. Efter en stunds stirrande sa kvinnan med svagröst. Min man, prästen, dog inatt. Jag orkar inte ta emot gäster. Kvinnan såg givetvis bara mig. Spöket gled sakta förbi kvinnan och viskade till mig. Jag är hemma igen. Men säg inte till min fru att jag kom tillbaka. Va, spöket i skogen var alltså prästen!!! Jag stod gapande stilla medan spöket ställde sig bredvid kvinnan och blåste försiktigt i hennes ansikte och sedan smekte han hennes gråa hår. Kvinnan stod helt stilla medan hennes ögon började lysa. Hon suckade djupt och sa. Jag känner min mans närvaro trots att han är död. Kvinnan tittade på mig, och sa: Du ser någonting? Eller hur? Jag tvekade, ska jag säga sanningen eller inte? Jag stod där och lyssnade min inre röst och kollade på spöket. Han förstod att jag behöver råd av honom.  Han tyckte att jag skulle berätta att han finns i hennes närhet, och jag kan förnimma honom som spöke. Men berätta försiktigt. Jag kände mig redo, samlade mig och bad kvinnan sätta sig ner och lyssna på vad jag hade att berätta, och så berättade jag. Jag kände hur spänningen svävade omkring i det gamla huset medan kvinnan lyssnade. Plötsligt sa hon: kom in och berätta mer medan jag

tänder brasan. En kopp kaffe med likör hade passat nu också. Jag ringer på hembiträdet…

Jag trodde att det var svårt att prata om spöken, men där hade jag fel, hon var jätteintresserad och ville veta allt. Medan vi satt och pratade öppnades dörren och in kommer det gamla hembiträdet, som började skratta. När hon hämtat sig sa hon - Det var värst vad roligt klädda ni är. Ska ni på maskerad? Och ska jag ta in tre koppar till er? … För några timmar sedan hördes bara snyftandet från rummet, och nu sitter Frun och skrattar. Det låter som musik i mina öron och prästen skulle blir uppspelt om han kunde höra ert glada babbel och skratt.  Det kanske han kan, svarade frun lite försiktigt. Hon ville inte skrämma livet ur hembiträden som redan stirrade henne med öppen mun. Men, hon övervann sin rädsla och blev nyfiken. Vad de pratade om? Hon satte sig ner i fåtöljen och frågade skeptiskt: Vad sa du Frun ,har prästen kommit tillbaka?? Prästen kanske är här, började Frun att säga.

… men varför ser inte jag honom? Nu förstår jag ingenting. _Småfolk har jag sett som barn, men spöken _låter mera skrämmande.__ Hon darrade när golvet bakom henne knakade. Hon såg en ljus skugga glida in i rummet och fram till soffan, där han satte sig ner och tittade sig runtomkring i rummet. Jag hörde spöket sucka och säga. Jag är hemma igen. Frun började andas häftigt, jag hörde att hon kände sin mans närvaro. Hembiträde däremot såg fortfarande vimmelkantig ut. Situationen var absurd, så jag kände att jag måste komma härifrån. Jag smög mig tyst ut och öppnade ytterdörren som gnisslade så som gamla dörrar gör. Sedan stod jag ute i mörkret som månskenet försökte lysa upp lite. Det gällde att samla tankar och försöka förstå vad jag hade varit med under kvällen. Att plötsligt möta ett "livslevande" spöke tillhör inte vardagen för mig, så jag kände mig omtumlad. Men ändå så harmonisk och lycklig. Upplevelsen gav mig en annorlunda syn på livet, än vad jag någonsin kunnat drömma om. Jag tänkte tillbaka på dagens händelser och fick igen en annorlunda känsla av att någon var med mig, kanske ett annat spöke som vill hitta ett hem? Vem vet? Men det fick vara tillsvidare för nu ska jag ta mig hemåt genom skogen, bara jag nu hittar stigen som leder till mitt hem. Precis när jag tänkte tanken hoppade vätten fram framför mig. Han skrattade och sa: Nu vet du lite mer om vad som händer när man går ensam i månskenet. Man är inte så ensam som man tror, eller hur? Han skrattade och tittade roat bakom mig. O nej. Där fanns ett spöke till. Såklart började den också, att tigga om att få ett hus att bo i. Nä, nä, nu räckte för mig. Jag sprang det fortaste jag kunde, åt rätt håll, trodde jag i alla fall. Men jag hamnade hos min vän igen. Hon lyssnade med runda ögon när jag berättade om mitt häftiga äventyr om att fixa till prästgården till ett spökhus…

Slut.