Hur orkar man att leva vidare? En bra fråga. Jag antar att alla hittar sina egna strategier. En del lever kvar i det förflutna och grubblar, bearbetar. Andra går vidare och fokuserar på här och nu och framtiden. Jag tillhör den senare kategorin. 

Kommer från ett krigsdrabbat land och aldrig i mina vildaste drömmar trodde jag att det skulle hända oss, mitt land. Innan kriget kom när man satt och tittade på TV och nyheterna, när de visade reportage från krigsdrabbade länder, kunde man bara tycka synd om de människor, beklaga och känna medkänsla. Samt konstatera vilken tur man själv hade. Men man kunde aldrig riktigt förstå. Det vet jag nu efter att ha levt mitt i det själv, sett dödandet, förlorat många som stått mig nära.

Det handlar nog inte bara om att leva vidare efter kriget, utan också om att lära sig att leva och överleva under kriget. Att behålla förstånd. Kommer ihåg att man i börja grät mycket, var förtvivlad när man fått veta att våra vänner, grannar, släktingar dött en efter en. Sen kommer man till en punkt när man stänger av. Man hör att ännu en vän dött och det blir bara att konstatera: "Jaha, han också?" och så är det inte mer med det. På något sätt försöker man normalisera tillståndet för att själv kunna klara sig med förstånd i behåll. Jag kommer ihåg ett tillfälle när jag själv insåg hur sjukt det här var och att vi lurar hjärnan till att tycka att allt är normalt. När vi hörde granater sprang vi alltid snabbt och öppnade alla fönster (annars kan de spricka av detonation) och sedan satt vi på golvet i ett rum som var mest central i huset. Vi satt alltid i tysthet och väntade på att det skulle gå över samt hoppades att vi skulle ha tur och inte bli träffade den gången heller. När det var över gick vi bara upp som vanligt och fortsatte med det vi sysslade med innan. Vid ett av tillfällena gick jag direkt ut till trädgården och plockade lite blommor för att göra det fint och mysigt i vardagsrummet. Sen dammsög jag hela huset. Samtidigt som krig härjade ute. I samma hus som jag skulle bli fråntagen månaderna efter inklusive allt jag ägde. Riktigt sjukt egentligen när man tänker efter, men det var ett sätt att hantera det och överleva. 

Idag är tacksam för alla mina upplevelser, hur konstigt det än låter. När vi förlorade allt vi hade och tvingades utvandra så var vi bara tacksamma att vi levde, att vi fick en andra chans. Man får ett helt annat perspektiv på liv och vad som är värt att kämpa för och vad som saknar betydelse. Alla mina upplevelser har bidragit till att jag blivit en ödmjukare person, ödmjuk inför andra personer, inför livet och alla s.k. problem. Jag inser nu att livet är en gåva som jag nu fått på nytt. Något som är så skört och som ska vårdas och inte tas för givet. 

Minnena har man, men det är ändå betydligt lättare att leva efter än att leva mitt i det. I början var det kämpigt för jag tänkte på alla som mist livet och undrade varför just jag överlevt, var inte deras liv lika mycket värda, var inte de också fina människor? Med tiden lärde jag mig att acceptera läget och uppskatta att jag nu kommit hit och fått en andra chans att starta om, att leva om det liv jag var menad att leva….

Kära Mesa,  din berättelse går rakt till hjärtat och jag har läst den flera gånger nu ! Det finns inga ord som räcker till, bara TACK för att du delar med dig och jag skulle vilja att många fler läste…

Du har besvarat mina små frågor, hur man orkar leva vidare. Det helt absurda blev vardag, att leva från en stund till nästa.
Du tog in blommor, och städade …Det var en av de saker som berörde mig mest. Det normala och vackra mitt i allt, vilken styrka! Och tacksamheten för det som finns….Att finna sätt att hantera.

Vilken anpassningsförmåga människor har mitt i det värsta av allt. Jag är säker på att dina erfarenheter betyder mycket för andra i ditt dagliga liv nu.

Nu ska jag inte prata mer, skickar en kram! 🤗🌺

Tack Magi-cat!🤗🌺

Det handlar om precis som du skriver, att leva från en stund till nästa. Morgondagen finns inte, för man vet inte om man lever så länge. Man stänger av helt enkelt alla tankar på framtiden. Jag har aldrig levt i så stor ovisshet som under det året. Ett helt år i kriget är ju en hel evighet som inte ens går att föreställa sig. En timme är otroligt lång när man fruktar för sitt och andras liv och en hel dag känns oändligt lång. Tiden är verkligen en illusion och här blir det otroligt påtagligt att en timme i mitt trygga liv som jag har nu och en timme då inte alls är lika lång. 

För att inte gå under måste man ju försöka hitta små positiva saker, saker som man gjorde innan när allt var normalt och vanligt.  Då kan det handla om så simpla saker som att ta in blommor. Då kan man låtsas bara för en kort stund att man fortfarande har kontroll över sitt liv. Just då när man är mitt i händelserna tänker man inte på det, allt sker av sig själv utan reflektion. Det är först många år senare när jag fått perspektiv på det hela som jag insåg det. 

Sen finns det människor som aldrig kommer över alla upplevelser. De existerar men de lever inte. De är kvar i det förflutna och upplever allt om och om igen. Jag har tyvärr bekanta som hade så svåra upplevelser att de aldrig återhämtat sig. Men de som lyckas med det tror jag kan känna tacksamhet och tar ingenting för givet. För man vet att allt kan tas ifrån en på bara ett ögonblick.