Det lärde jag mig som 19-åring att livet är för kort för att låta drömmar bara vara drömmar, när min vän dog. Vill man något så är det enbart en själv som kan förändra det.

Som jag ofta får höra när folk kommenterar min livsstil att de också skulle vilja leva som jag, då svarar jag att det är bara att börja, men då kommer det en massa ursäkter om att dom måste tjäna massa pengar osv så de kan inte göra det nu. Vad tror folk? Att någon kommer knacka på dörren med deras dröm på en tallrik?

#1 Jag möter samma rätt ofta med. "Åh jag önskar att" gör det då? "Nej det går ju inte" "varför inte?" "Jo för att _______ " 

Lite synd att folk inte jobbar hårdare för sina drömmar.

Bronnie Ware, Australien, hade långa samtal med obotligt sjuka människor i livets slutskede. Hon fann att människor när livet summeras har en fem-i-topp-lista över dåliga livsval:
Att man levt det liv andra förväntat sig. Att man arbetat för mycket, inte uttryckt sina känslor och att man umgåtts  för lite med sina vänner. Ägnat för lite tid åt sina relationer. Inte tillåtit sig att vara så lycklig som man kunnat vara…

Ingen ångrade att de inte ägnat sig mer åt materialistiska mål…

Många har föreställningar om vad man blir lycklig av. Framgång, pengar, skönhet, kändisskap. Resor, bilar etc…
Men det är mer en strävan efter njutning än efter lycka. Och lyckoeffekten är kortvarig. Sedan blir det vardag igen, även i lyxvillan. Euforin efter Lotto-vinsten lägger sig snabbt. Habituering kallas det, man vänjer sig.

Lycka, eller trivsel, beror mer av att vårda sina relationer.

källa. Pontus Wasling: Minnet fram och tillbaka

"Live every day like it is the last."

🎈