Flera möjligheter:

-de var aldrig på månen och bilderna togs i studio

-de var på månen men bilderna togs i studio

-de var på månen, bilderna togs där och blev trots allt bra i Hasselbladskameran

-de var på månen, bilderna togs där med en hemligstämplad hemligkamera som ser ut som en Haselbladare

Tja, det var vad jag kom på för möjligheter i en hast…:-)

Om de nu lyckas skicka folk till månen, tänkte de inte på en sådan viktig detalj som att kameran skulle funka där?

Hasselblad var de enda som kunde bygga en kamera för dessa rymdfärder när det begav sig. 🙂

Nej, det är mycket svammel i ursprungsinlägget här. Solljuset har ingen temperatur. Temperaturen hos ett belyst föremål blir en produkt av instrålning, utstrålning och konvektion. Astronauternas dräkter var av reflekterande material, och kameran är blankpolerad. Den strålar ut i stort sett lika mycket som strålas in. På månen finns inte heller någon nämnvärd atmosfär som håller tillbaka utstrålningen, så vi kan i stort sett bortse från konvektionen här.

Det är orimligt att anta att kameran skulle utsättas i större utsträckning än bäraren, och temperaturen på månen är troligen inte särskilt hög, med tanke på det låga trycket. Temperatur är en funktion av molekylkrockar, och med avsevärt färre molekyler är temperaturen förhållandevis låg. Visst kan en metallplåt hettas upp, oavsett om den är blank eller svart, kommer den att ta emot instrålad energi och lämna ifrån sig utstrålad energi. Den blanka ytan tar emot mindre av strålningen, då större delen av strålningen avvisas genom reflektion.

Temperaturen på månens yta kan vi mäta ifrån jorden med IR-instrument, och ett blankt föremål som förs till månen kommer att ta emot mindre strålning än månens yta. Månen har under lång tid förlorat värme, och föremål som förs dit kan också antas förlora värme i samma takt. Ganska självklart är den förlusten mindre på solsidan, men icke desto mindre en nettoförlust.

Erfarenheterna från matlagning med hjälp av solen visar att för att nå höga temperaturer är det nödvändigt att koncentrera solljuset mot det som ska värmas och dessutom isolera mot konvektion. På månen är konvektionen försumbar, så det är i stort sett bara strålningen som värmer. Det är rimligt att tänka sig att kamerans temperatur blir högre än månytans, men i ganska måttlig grad, med tanke på dess ringa mottaglighet genom att den är mycket nära helt reflekterande, så att strålningen bara i ringa grad påverkar den. Min gissning är att den når ungefär samma temperatur som den skulle göra på Jordens yta, och blanka föremål blir inte nämnvärt upphettade här. Tvärtom omdirigerar de energin åt något annat håll. Det är så man kan använda speglande ytor för att förstärka strålningen mot ett kokkärl.

Katten du undrar när vatten kokar? Ja inte är det vid 100 grader Celsius då det är under tryck. Sen beror det på hur rent vattnet är.

Vanligt skitigt kranvatten i öppen miljö brukar ju koka strax under 100 grader C. 

Vanligt skitigt kranvatten under tryck kokar väl vid kanske 140 grader. Vad rent vatten under tryck kokar i vette tusan. 200 kanske  🤔

#2, #3 Det låter vettigt. Hasselblad är bra grejer. :-) Förhållandena på månen är annorlunda än i Grekland…

#4 Nä det var #0 som undrar när vatten kokar. :-)

Vatten kokar beroende på en mängd faktorer, som höjd över havet tryck etc.

http://www2.fysik.org/experiment_och_annat/filmade_experiment/koka_vatten/

Det finns väl ett sånt uttryck, att om en statsledare ska ljug så ska han ljuga stort, då den breda massan hellre föredrar att tro på en stor lögn än på en liten lögn. Och så uttrycket; om en lögn upprepas tillräckligt ofta, blir lögnen till en sanning. Till slut tror alla på lögnen inklusive lögnaren själv.

Dom ledande personer som dödade 3,8 miljoner vietnameser i Vietnamkriget hade ett visst drag av psykopati. Ett kännetecken för somliga psykopater är att dom har ett enormt självförtroende samtidigt som dom kan vissa svagheter i form av att underprestera när det gäller sin egen trovärdighet.

Det kan finnas många möjligheter varför inte Hasselbladskamerorna hanterades bättre.

Vi har hittills bara diskuterat problemet med solljuset och exploderande batterier och smältande kodakfilm. Men vi har även problemet med kyla. På månen kan temperaturen i skuggan gå ner till -120 grader C eller lägre. Vid så låga temperaturer slutar kamerabatterierna helt att fungera.

En möjlighet är att om en ingenjörsgrupp fått i uppgift att göra en klimatbox för Hasselbladskamerorna, hade ingenjörsgruppen snart upptäckt att även kylningen för astronauternas rymddräkter också varit otillräcklig.

Rymddräkterna kanske skulle gå att kyla i 2-3 timmar, men inte i dom många timmar som olika Apollobesättningar tillbringade utanför Lunarmodulen. Även själva Lunarmodulen är svår att hålla nedkyld under flera dagar i hettan av det starka solljuset på månen.

I det läget kanske ledarna valde att ljuga stort istället för att ljuga litet. Ledarna valde helt att ignorera problemet med hettan från solljuset på Hasselbladskamerorna. Det var en liten detalj som kunde ignoreras i skenet av den stora lögnen.

Sen har vi möjligheten att det fanns "tysta" visselblåsare i Apolloprojektet. Dvs personer som inte vågade prata offentligt, men som stoppade in olika typer av fel i bilderna i hopp om att någon tidningsjournalist skulle upptäcka felen och avslöja lögnen om månlandningarna.

Vi har t ex fotot i #0 högst upp. Lägg märke till reflektionen i Alan Beads rymdhjälm.

Fotot är taget av Charles Conrad. Lägg märke till att Conrad inte har höger pekfinger på knappen till Hasselbladkamerans avtryckare (förstora reflektionen i Beads hjälm). Pekfingret ser ut att vara precis under nederkanten av Hasselbladskameran. Fotot måste därför vara taget av en kamera dold i mörkret bakom Conrad.

Lägg även märke till att du ser skuggan av Beads båda ben i hjälmreflexen. Bead står alltså upp. Conrad tar foto från en kamera på sitt bröst, ändå ser bilden ut att vara tagen från en höjd av ca 2 meter över markplanet.

Lägg vidare märke till dom underliga ljusstråken i övre vänstra delen av fotot som inte liknar typisk linsöverstrålning. Vad är det för ljus?

För bild av Hasselbladkamerans avtryckare se denna bild från samma plats på Alan Bead. Lägg märke till att "Conrads" kamera nu flyttats till "rätt" position och att horisontlinjen bakom Bean bättre passar mot Conrads position. Fotot är nu taget från brösthöjd, 1,5 meter över marken. Bilderna är tagna väldigt nära inpå varandra i en serie, dom heter AS12-49-7278 och AS12-49-7281.

#7 Mera svammel.
I spegelbilden syns tydligt att den som står mittemot har höger pekfinger på avtrycket. Reflektionen av horisonten kan också hamna lite var som helst nära i linje med kameran, beroende på krökningen av ytan som reflekterar och vinkeln mot fotografen. Horisonten ligger där man kan förvänta sig den, ungefär i linje med kameran. Horisonten bortom den fotograferade bör hamna något lägre, beroende på kamerans något lägre position, och det stämmer också.

För att inte förvirra mer, avtrycket sitter på handtaget under kameran, och knappen man ser på bilden är den som frigör objektivet. Det finns också en utlösarknapp på motsatt sida mot den där objektivlåsningen syns.

Det finns inga konstigheter alls i bilden, utan det är ren spekulation byggd på konspirationsteorier.

#3 Du skrev: "På månen finns inte heller någon nämnvärd atmosfär som håller tillbaka utstrålningen, så vi kan i stort sett bortse från konvektionen här."

Det finns ingen konvektion på månen, men sedan är dina slutsatser fel. Konvektion på jorden kyler ner upphettad metallplåt, genom att luft rör sej över den heta metallplåten och drar med sej värmen från plåten.

På månen finns ingen atmosfär. En upphettad metallplåt kan därför inte kylas ner på samma sätt som på jorden. Att därför "bortse från" konvetionen låter fel. Tvärtom är det så att frånvaron av konvektion spelar en oerhörd roll.

Det finns ingen luft som kyler genom konvektion.

Hettan ökar på månen.

Värmestrålning som strålar ut från en upphettad metallplåt är av en annan typ, har annan våglängd än den solstrålning som strålat in och strålar därför ut långsammare upp till en viss ganska hög temperatur.

Värmeutstrålningen hinner inte med att stråla ut i samma takt som den kommer in, därför stiger temperaturen på en metallyta i solen till väl över 100 grader C på månen, vilket är tillräckligt för att förstöra Hasselbladsfilmen.

Det är därför som metallplåt kan bli oerhört het av solstrålning och bl a av den anledning man kan steka ägg på pansarplåt här på jorden. Jag har inte sett att Hasselbladskamerorna har någon speciell reflekterande yta, kamerorna ser mest metalliskt grå ut i sitt originalskick. Jag tror inte ens att Wikipedia påstår att det finns ett "reflekterande skikt" på månkamerorna.

Hasselbladskamerorna hade grå metallplåt.

#8 Avtryckaren till Hasselbladskameran är den svarta kvadraten direkt under objektivet till höger. Avtryckaren syns på följande bilder här

och här
samt även här.

Något långt "handtag" med avtryckare fanns inte under kameran.

Jag vet att en del sidor på nätet nämner att det fanns "reflekterande silverfärg" på Hasselbladskameran, men ställer mej tveksam till om det fanns någon sådan silverfärg alls. Det kan vara en efterkonstruktion. Påståendet att silverfärg skulle sänkt temperaturen tillräckligt för att filmen inte skulle skadats eller smälta bort är också högst tvivelaktigt.

Noterbart är vidare att en del yrkesfotografer är högst undrande till att Apolloastronauterna inte gjorde gaffling av dom motiv som fotograferades, gaffling är bracketing på engelska.

Nästan alla bilder ser perfekta ut.

Jag har letat mer på nätet och #8 har rätt om kamerahandtaget. Jag tar tillbaka vad jag skrev ovan om kamerahandtaget, från tidningen Digital Journal:

"The astronaut was able to take photographs by squeezing a trigger mounted on the camera handle."

Det var alltså möjligt för Conrad att ta bilden med knappen på handtaget.

Huygens, dina kunskaper i fotografi är begränsade. Avtrycket sitter på handtaget under kameran, och gaffling är helt överflödigt på månen. Det är mycket enkelt att bestämma exponeringen där, eftersom solstrålningen är i stort sett konstant. Det finns lite mer ljus än på en solbelyst sandstrand vid klarblå himmel, så om man har en film på 100 ASA kan man ta på 1/250 f/16 och behöver inte gaffla alls.

Och bara den som inte förstår detta skulle föreslå gaffling, när magasinet inte rymmer mer än ungefär 70 bilder.

Aluminiumhöljet på kameran reflekterar det mesta av strålningen som träffar den, så den blir inte alls så varm som du påstår. Visserligen värms den upp, och att bortse från den otroligt lilla konvektion som förekommer på månen är att helt enkelt inte räkna med den. Om du har svårt att förstå språket, inser jag att du också har svårt att förstå tekniska sammanhang.

Så det finns inte någon av alla de konstigheter som du har hittat på.

#12 Yrkesfotografer säger att gaffling är nödvändigt.

Att du befinner dej på månen gör inte att du kan ignorera behovet av gaffling.

Det rör sej om bilder i medljus och här i motljus samt även om bilder i halvskuggor och nästan helskugga. Så oerhört varierade foton ger olika mycket inflöde av ljus.

Det var dessutom tre exempel på väldigt bra bilder, och utan att gaffling var gjord. En yrkesfotograf hade behövt ta 20-30 bilder för att vara någorlunda säker på att exponeringen blivit rätt, men så har inte gjorts i fallet med Apollomånlandningarna.

Apollofotona är generellt sett väldigt bra tagna utan gaffling. Flera foton kan troligen kvala in till "Award"-tävlingar.

Dessutom, Hasselbladskamerorna använda på månen saknade sökare (engelska: viewfinder) för astronatuerna kunde inte böja sej ner och titta in i sökaren pga att rymdhjälmarna var i vägen.

Det är ofta motiven hamnar bra i bild utan att det finns en massa "avskurna" huvuden eller "felklippta" foton, trots att sökare saknas på månfärdernas Hasselbladskameror.

Jag vet inte vad en sån där kamera skulle kunna jämföras med i pixlar mot en digital kamera idag, men så himla svårt är det inte att "skjuta från höften" och få med nån duglig bild. 1 av 10 bilder borde bli acceptabla och sen om man övar lite före så….. 🙂

#13 Och jag har fotograferat i mer än femtio år och säger att gaffling behövs inte alls. Du är helt enkelt inte trovärdig Huygens. Det är rent struntprat att man skulle behöva gaffla för att få bra exponering. Och med supervidvinkelobjektiv, som de som sitter på månkamerorna behöver man inte någon sökare. Det är bara att knäppa. Ingen yrkesfotograf behöver en massa bilder för att exponera rätt uppe på månen. Jag har varit yrkesfotograf under sju år, för övrigt ungefär vid tiden för månlandningen. Att man skulle behöva ett otal bilder gafflade är rent nonsens.

Så länge solen skiner kan jag få rätt exponering enbart med hjälp av erfarenheten och den enkla regeln som brukar kallas Sunny 16. Den kan tillämpas på månen också, och där behöver man inte fundera över molnighet. Det är samma ljus hela tiden.

#15 Men varför existerar i så fall begreppet gaffling alls om Sunny 16 är så bra? Och varför finns det erfarna yrkesfotografer som gör gaffling eller som säger att det är nödvändigt med gaffling för icke-digital kamera?

Du låter tvärsäker: "Så länge solen skiner kan jag få rätt exponering enbart med hjälp av erfarenheten och den enkla regeln som brukar kallas Sunny 16. Den kan tillämpas på månen också, och där behöver man inte fundera över molnighet. Det är samma ljus hela tiden."

Det finns mer. Varför är Hasselbladsfilmen inte påverkad alls av radioaktiv strålning? Folk har fått ut kopior på negativrullarna och noterat att det inte ens i mellanrummet mellan negativets bildrutor finns tillstymmelse till spår efter radioaktiv strålning. Varken negativbilder eller mellanrummen är påverkade av strålning. Vid månfärden 1969 pågick ett av dom värsta solfläcksutbrotten på årtionden och Apollokapseln var sparsamt (inte alls?) skyddad mot strålning.

Varken rymddräkter eller kameror hade särskilt strålskydd.

Sunny 16 regeln, den används vid bilder i öppet landskap, men funkar sämre om du har kombinerat ljust landskap och en mörkt skuggad husvägg nära inpå motivet.

Vad jag hakar upp mej mest på är din mening "Det är samma ljus hela tiden". Hur kan du förutsätta att månen och jorden har samma ljus om du aldrig varit där och fotograferat före 1969?

Jag läser på nätet om Sunny 16 och noterar att folk har alla möjliga problem med Sunny 16, vilket ibland resulterar i rekommendationen att använda gaffling/bracketing istället. Dessutom verkar Sunny 16 funka sämre med vidvinkelobjektiv eller behöver modifieras där. Varför chansa och lita på en osäker tumregel som Sunny 16?

Det finns dom som säger att om man vrider kameran 10 grader i ett område med skiftande skugga/solljus kan man få ena bilden perfekt och den andra bilden halvdan.

Du vill ta med dej perfekta bilder hem, inte bara halvdana.

Sunny 16 kanske ger hyfsade ungefärliga värden på jorden med atmosfäriska förhållanden, men hur du vet att den funkar på månen, med solstrålning som inte filtrerats i luft och brutits ner genom atmosfär? Hur vet du det före månlandningen 1969?

Låter som en omöjlighet att det är samma ljus. Se bara på bild1 i helljus och bild2 i skugga. Totalt olika ljus under månförhållanden.

Du får förklara hur du löser det med Sunny 16 och astronauternas "erfarenhet".

Nej Huygens, det är du som pratar smörja. Ljusförhållandena på månen är förutsägbara och mycket enkla. Man behöver inte gaffla exponeringen.

Du pratar om folk som har alla möjliga problem med att exponera, men nu handlade det ju om yrkesmän, fotografer? Varför drar du upp helt orimliga saker, som inte är det minsta konstiga. Det är precis samma sol som skiner på månen, och det är lika stort avstånd från solen. Det enda som skiljer är att det inte finns någon atmosfär emellan. Om man stryper exponeringen ungefär ett steg är man på den säkra sidan. Man kan behöva två inställningar, en för skugga och en för sol, men det är fortfarande enkelt att exponera rätt.

Med svartvit film kan man tillåta sig att överexponera upp till två hela steg, så behöver man inte fundera över skuggan, men högdagrarna blir urfrätta, vilket man faktiskt kan se på bilderna. Det är inget konstigt alls. Massor av folk har tagit bilder med lådkamera som inte har några inställningar alls. De är inställda så att de överexponerar ett steg eller ända upp till två i solljus, så att de funkar i skugga också. Månen är bland det enklaste när det kommer till exponering. Man behöver inte gaffla.

Och Sunny 16 funkar faktiskt bättre än ljusmätaren i många kameror.

#17 Det var knappast ett svar och jag tror dej inte.

Jag hittar inget om Sunny 16 i samband med Apollomånfärden. Däremot säger flera sidor att Sunny 16 bör ses som en förutfattad mening, och att basera hela Apollofotograferingen på en förutfattad mening är minst sagt riskabelt.

Följande svenska sida rörande jordiska förhållanden och Sunny 16:

"Men sunny 16 är ingen patentmetod det heller. Himlen är olika klar, trotts att inga Moln behöver synas, ljuset varierar alltså ändå. Det finns inte en chans i världen för ögat att bedöma dessa skiftningar i ljuset. Här är ljusmätaren i kameran helt överlägsen."

Dessutom, solen stod i 11 - 15 graders lutning på månen under Apollo 11 aktiviteterna, mycket lågt på himlen, vilket talar emot användandet av en grov tumregler för jordiska förhållanden som förutsätter att solen står högt på himlen.

#18 Du svamlar om saker du inte begriper.

Kan man skicka upp folk till månen, så vore det inte fel att anta att de kan knäppa en bild eller två med bra resultat 🙂

För att förtydliga det där med att Sunny 16 fungerar bättre än ljusmätaren i en modern avancerad kamera ger jag här ett exempel, som bygger på bilden i tråden:
http://foto.ifokus.se/discussions/53a0641fce12c434db000ef5-sommar-foto

Den bilden är tagen i det allra enklaste förhållandet, exakt det som Sunny 16 har som utgångspunkt: högt stående sol på sommaren utan skymmande Moln. Exponeringen ska då enligt Sunny 16 vara 1/ISO sekund med f/16 i bländaröppning.

Sunny 16 anger alltså som korrekt exponering 1/100 sekund f/16 med ett ISO-värde av 100. Den är exponerad med 1/250 sekund och f/8 enligt EXIF metadata. Det är ungefär ett exponeringssteg mer exponering än Sunny 16 anger, och bilden är därför överexponerad med den inställning som ljusmätaren gjorde. Ljusmätaren har mätt över bildytan och stannat för ett medelvärde, som främst baseras på det gröna, medan blomman i mitten har litet inflytande över mätningen. Därför blev blomman urfrätt och den gröna bladmassan återges för ljust, vilket ger den en gulaktig ton.

Ljusmätaren i kameran, en Nikon D3100, överexponerar alltså ett steg i den enklaste av alla ljusmätningssituationer, eftersom den inte mäter ljuset som belyser motivet, utan i stället ljuset som kommer från motivet. Ljusmätaren är oförmögen att utvärdera vad som finns framför kameran. Den vet inte att motivet är huvudsakligen mörkt, och att en liten del av det, som är viktig för återgivningen är mycket ljus. Den tar fram ett medelvärde, som den översätter till medelgrått och exponerar efter. Rätt exponering är den som Sunny 16 anger.

På månen är det hela mycket enklare. Det finns inga Moln som kan skymma solen, inte ens någon nämnvärd atmosfär. Solljuset når månytan utan att dämpas. Förhållandena kan närmast jämföras med klarblå himmel på en kritvit strand vid havet, men med något mindre dämpning av det infallande ljuset. Sunny 16 kan behöva korrigeras för frånvaron av atmosfär med knappt ett exponeringssteg (LV). Men med svartvit film är det inte nödvändigt, utan ett bättre sätt är att framkalla lite mindre, för att kompensera för den höga kontrasten, när himlen är i stort sett svart och praktiskt taget allt ljus kommer direkt från solen.

I skuggan på månen kan man exponera precis likadant, men då får man en bild som är något underexponerad, men som latituden på den svartvita filmen klarar utan problem. Då blir belysningen av föremålen huvudsakligen reflekterat ljus från månytan, vilket är ungefär två LV svagare än allmänljuset. Det är en bedömningsfråga om man vill att bilden ska frätas ur i de ljusare partierna eller om man föredrar att det finns god teckning kvar där. Filmens omfång är tillräckligt stort för att man ska kunna göra en bra kopia från den mindre exponerade rutan.

Man kan alltså ställa in kameran enligt Sunny 16 och med fast fokusering och behöver inte någon sökare när man har ett vidvinkelobjektiv, och alla bilderna blir bra och sannolikt bättre än de skulle bli med ljusmätning från kameran mot motivet.

Så allt tal om att gaffling (att ta en serie bilder med olika exponering) skulle behövas är rent svammel, att prata i nattmössan. Jag tror inte att någon yrkesfotograf skulle uttrycka någonting sådant när det gäller fotografering på svartvit film. Trots att tekniken för ljusmätning i kameran har utvecklats mycket, är det fortfarande långt kvar tills någon kamera kan prestera lika bra som den enkla tumregeln. Det grundläggande problemet är att kameran saknar medel att utvärdera hur mörk bilden ska bli. Det är enklare om man mäter det infallande ljuset, men på månen behövs det inte, eftersom samma ljus hela tiden faller in på den ljusa sidan.

Sunny 16 är en grov tumregel. Bilderna på månen togs med färgfilm.

#22
Fortsatt svammel. Sunny 16 är en "grov" tumregel, som fungerar med större precision än mätning av reflekterat ljus från motivet. Sunny 16 ger samma resultat som mätning av det infallande ljuset, en metod som har använts inom filmindustrin i närmare ett sekel.

Och att det var färgfilm ändrar inte på mycket. Filmindustrin (rörliga bilder) har använt färgfilm så länge som det har varit praktiskt användbart för ändamålet, och de använder uteslutande mätning av det infallande ljuset, som ger mer enhetligt resultat än att mäta reflekterat ljus. Vid förhållanden där Sunny 16 kan användas blir resultatet samma som vid mätning av det infallande ljuset. Och månen är ett av de få exempel på sådana förhållanden som alltid tillåter kategorisk hantering av exponeringen enligt den "grova" tumregeln.

Till skillnad från dig Huygens, har jag arbetat yrkesmässigt som fotograf under ganska lång tid, och fotograferat under mycket längre tid, mer än ett halvt sekel. Jag VET vad jag snackar om, men du försöker läsa dig till invändningar, som alla faller platt, eftersom du inte har erfarenhet av det som du försöker "bevisa".

Jag har inget att säga om konspirationsteorierna. Jag skulle kunna ta "månbilder" i studio utan några större problem, och jag inser att det är möjligt. Det är inte konspirationsteorin jag angriper, utan det är argumenten, dina argument, som är falska.

#23. Måste bara tacka för välskrivna inlägg i denna tråd.

Jag kommer tillbaka till nilägg #18 och den svenska tråd som länkas där. http://www.fotosidan.se/forum/showthread.php?t=143426

Tvärtemot vad som sägs i #18 visar den tråden inga större problem med att använda regeln Sunny 16, utan det anges på flera ställen att metoden är mer tillförlitlig än kamerans ljusmätare, och att man måste lära sig hur ljusmätaren fungerar för att med hjälp av erfarenheten av hur mörkt man vill gestalta sitt motiv ska få kameran att välja ett annat värde än vad ljusmätaren visar.

Den tråden visar att det finns allehanda problem med att använda en ljusmätare, medan den inte påvisar några problem med Sunny 16. I stället tipsar flera av deltagarna om knep för att få kamerans ljusmätare att stämma med Sunny 16, för att på så sätt få bättre exponering. Jag har själv deltagit i den tråden, min nick där var cocuyo. http://www.fotosidan.se/forum/showpost.php?p=1809192&postcount=27

Citatet i #18 från Fotosidans forum är också ganska kreativt klippt. Om man i stället tittar på avslutningen av samma inlägg blir intrycket ett annat:

• Jag ifrågasätter starkt mannen du refererar till på denna grund och menar att kamerans inbyggda ljusmätare, exponeringskompensation och en utvecklad förståelse och erfarenhet både av motivens egenskaper och för kamerans sätt att ljusmäta är överlägset sunny 16. Har man dock inte denna förståelse, kan sunny 16 vara nog så god som ett random värde från kamerans ljusmätare, i automatiskt läge, såväl som i manuellt.
  http://www.fotosidan.se/forum/showpost.php?p=1809113&postcount=4

Fredrik183 medger alltså att det behövs stor erfarenhet för att få bra resultat med hjälp av kamerans ljusmätare, och att om man inte har den erfarenheten, så ger regeln Sunny 16 åtminstone lika bra resultat som kamerans ljusmätare när man inte vet hur man måste kompensera för olika typer av motiv.

Om man säger samma sak på ett annat sätt, innebär det att kamerans automatik för många motiv inte ger lika bra resultat som tumregeln Sunny 16, men att den under förutsättning att man har god erfarenhet av ljusmätningen i sin kamera och vet hur man ska använda exponeringskompensationen, så anser Fredrik183 att den är överlägsen Śunny 16.

Flera av deltagarna i tråden är medvetna om att Sunny 16 ger samma resultat som när man mäter det infallande ljuset, medan kamerans ljusmätare luras, eftersom den inte kan avgöra hur mörkt eller ljust det som den mäter ska bli. Ingenstans antyds att regeln Sunny 16 ger fel exponering, utan invändningarna handlar mest om att man tycker att det är bekvämare att jobba efter det system som man brukar använda. När man har lärt sig kompensera förslaget som kamerans ljusmätare ger, anser många att det är ett enklare sätt att jobba än att behöva utvärdera vad för slags dagsljus man fotograferar i. Jag använder själv båda metoderna, alltefter vilken jag tycker är mest produktiv.

Så det var alltså inte sant att allehanda problem finns med Sunny 16, utan precis som jag nämnde tidigare är det större problem med att använda ljusmätare eller kamerans automatik. Det är när man förlitar sig på ljusmätaren utan den erfarenhet som Fredrik183 nämner, som gaffling kan vara ett sätt att se till att åtminstone en av exponeringarna ligger nära det man vill ha. Gaffling är alltså en ersättning för erfarenhet, när man använder ljusmätare.

Gaffling kallas "bracketing" i den tråden, det engelska uttrycket för gaffling. När man är långt hemifrån och har begränsat med film, är gaffling inte någon särskilt smart metod att få fler användbara bilder. Med gaffling garanterar man att minst två bilder av tre är felexponerade, eller omvänt att högst var tredje bild blir rätt exponerad. Sunny 16 ger enligt Fredrik183 i det citerade inlägget minst lika bra exponering som man kan få med automatik.

Så utöver att svamla om olika metoder att fotografera är klippet från Fotosidan i #18 här missvisande genom kreativ selektion och texten av @Huygens missledande, eftersom den påstår att tråden redovisar allehanda problem med Sunny 16, när den i själva verket visar att problemen är större med kamerans ljusmätare och automatik, och att Sunny 16 under lämpliga förhållanden är tillförlitlig.

Vad händer om Hasselbladskameran hålls i skuggan på månen en bra stund? En projektledare på Hasselblad nämner att filmen i kameran borde knäckas, brytas av i -125 grader C, när den rullas runt av kameramotorn.

Finns det rörlig video som visar när Apolloastronauterna ta foton?

Ja, det gör det.

Det finns en kort sekvens mellan 21:15 - 22:13 från Apollo 16 där en astronaut tar flera foton genom att panorera över landskapet. Lägg märke till hur fort astronauten justerar kameran och hur fort han tar bilderna. Varför står han inte på toppen av kullen för panoramafotograferingen? Vi kan även se en ovanligt stor solreflex i astronautens hjälm.

Men det finns mer.

Det finns alltid mer i dessa Apollofilmer…

Visst, astronaut + rymddräkt väger bara 28 kg på månens 1/6 G, men ändå: Lägg märke till hur astronauten går upp på tår när han tar foton av landskapet. Hur lyckas astronauten ta stabila foton genom att stå på tå?

Hur lyckas han alls hålla balansen stående på tår och luta sej bakåt?

Varför står astronauten på tå?

Vad händer?

Kan väl inte vara så svårt att stå på tå om gravitationen är 1/7 av det man är van vid 🤔

Att stå på tå gör man även med slalompjäxor i en backe om man vill stå rakt. Vad är det för konstigt med det?

#26

• "Vad händer om Hasselbladskameran hålls i skuggan på månen en bra stund? En projektledare på Hasselblad nämner att filmen i kameran borde knäckas, brytas av i -125 grader C, när den rullas runt av kameramotorn."

Nyss var ju problemet att kameran skulle bli otroligt varm, och nu blir den plötsligt väldigt kall?

Vi har redan konstaterat att konvektionen på månen är försumbart liten, och att utstrålningen genom värme från kameran är väldigt liten, så länge temperaturen är låg. Vi kan också av detta sluta oss till att utstrålningen minskar dramatiskt när temperaturen sjunker, så att den vid frysboxtemperatur är närmast försumbar. (Att kameran inte hinner bli särskilt varm stödde jag på att den har metalliskt blanka ytor, som i huvudsak reflekterar inkommande strålning.)

Genom den ringa egenstrålningen från kameran, vilket är det enda som kyler den i avsaknad av atmosfärisk konvektion, hinner kameran inte sjunka i temperatur väldigt fort. Någon annan får räkna ut hur många timmar det kan handla om, men troligen når filmen inuti kameran eller batterierna inte dessa låga temperaturer på åtskilliga timmar. Jag vet inte vid vilken temperatur filmen hårdnar så att den inte längre kan rullas. Den har polyesterbas, Mylar®, som har andra egenskaper än acetat. Det är inte heller bara filmbasen som kan vålla problem, utan också emulsionen, som huvudsakligen består av gelatin. Gelatinet är uppblandat med silversalter, färgkopplare och innehåller dessutom vatten, delvis kristallbundet.

Filmens fysikaliska egenskaper är något mer stabila vid låg temperatur, men mycket låga temperaturer vållar bristning i skikten när filmen rullas som i Hasselbladskameran, där den kröks mycket kraftigt i motsatt riktning mot vad den är rullad när den dras in i och ut ur exponeringsläget. Ovanför och nedanför tryckplattan finns rullar med knappt en centimeters diameter, över vilka filmen kröks i motsatt håll mot upprullningen. Erfarenhetsmässigt vet jag att filmen inte tar skada vid temperaturer ner till ungefär minus tjugo grader Celsius.

Värme strålar bort efter ett tag även i vacuum, trots att värmen inte plockas upp av luftkonvektion. Läs stycket om astronauternas iskalla rymddräktshandskar vid arbete i skuggan på rymdskytteln.

Temperaturen gick ner till -125 grader C.