Håller på och läser en intressant bok.

Där berättas bl.a. en episod om en minst sagt märklig förändring som en amerikansk kvinna var med om för några årtionden sedan.

Det var en av de där alldeles vanliga dagarna, ända tills hon skulle kliva på bussen.

Plötsligt kände hon hur hela hennes medvetande exploderade och allt det hon kallat för "jag" och "mig" flyttade position från sin vanliga plats inuti till en plats utanför henne.

"'Jag' befann mig nu bakom min kropp och såg ut på världen utan att använda kroppens ögon."

Några dagar senare hade tillståndet förvärrats och det personliga jaget försvunnit helt. Medvetandet, kroppen, känslorna, fungerade som förut men det fanns inget "jag" där inne!

Inte ens hennes namn sade henne någonting. När hon skulle skriva sitt namn stirrade bokstäverna tillbaka på hennes förvirring. Namnet refererade inte alls till henne.

Resten av livet (fjorton år) tillbringade hon utan att återfå sitt personliga jag.

Det finns en ovanlig neurologisk störning som kallas Cotards syndrom, beskriven redan 1880, som liknar den här kvinnans tillstånd.

Ganska läskigt måste det vara i alla fall.

Tänk att inte vara "jag" längre….

Vad får oss att känna oss som personer? Finns jag om min känsla av "jag" ofinns? Hur skulle världen fungera om det ovan beskrivna var det normala?

"…jaget är vår världs centrum. Det är här som allt förenas."

Källa och citat: "Kort om verkligheten", Jan Westerhoff