Drömmar

Hjälp med drömtydning?

2020-01-28 11:39 #0 av: Kotten123

Inatt drömde jag en väldigt annorlunda och obehaglig dröm.

Lite bakgrundsinformation om mig som kanske kan ha med det att göra. Jag är sjukskriven pga depression och har mkt ångest m.m. Jag känner ofta skuld för att mina föräldrar måste uppoffra så mkt tid för mig. På det senaste så har jag fått för mig att min mamma mår dåligt, eller är stressad av situationen, vilket gör skulden större. Jag har en gång i ren frustration tagit upp att det kanske hade varit bättre om jag bodde i ett fosterhem.

Inatt drömde jag iallafall att jag blev skjutsad av min mamma. Hon var väldigt irriterad och arg, lite okontaktbar. Hon brydde sig inte om rödljus, övergångsställen och farthinder av olika typer. Jag själv hade inte brytt mig om något hände mig, men för hennes skull rådde jag henne att ta det lugnt. Hon skrek till mig att ”ja, det hade väl varit bättre om du ringde socialen”, eller liknande. Jag var redo på att dö där och då med min mamma.

Just då, på en väg vi svängde upp på, stod tre figurer. Man såg inte så tydligt förrens vi var några meter ifrån. Jag skrek till mamma att ”stanna! För helvete stanna det är barn på vägen!” Som tur var lyssnade hon, fick stopp på bilen centimeter innan vi skulle lärt över tre barn i 6-10 års åldern. På en kant bredvid fanns ytterligare kanske fyra barn. De på vägen började gapskratta. ”Haha, ni skulle sett era miner” och liknande yrades ut under allt skrattande. Jag vevade ner fönstret och skällde ut dem, och läxade dem om vad som hade kunnat ske. De verkade inte bry sig, men flyttade på sig så att vi kunde komma fram.

Vi körde in på vår destination och gick ut i skogen. Vi fortsatte hålla koll på barnen som fortsatte stå på vägen. Sedan visades det gång på gång sekvenser i mitt huvud. Där bilar stannade centimeter innan. Kanske 7-8 stycken innan den här; ett av barnen valde att kliva några meter längre fram. Jag sa tyst till min mamma att ”åh nej, idiot”. Nästkommande bil hann inte stanna, den körde över barnet längst fram, men kunde stanna till de där bak. Min mamma som även hon hade sett detta bröt ut i gråt. Jag ville trösta henne, men vågade inte närma mig. Jag sa till henne att jag skulle ringa ambulans/polis.

Finns det någon ”naturlig” förklaring till denna dröm, eller är den bara obehaglig?

Anmäl
2020-01-28 13:21 #1 av: QASIK

Kotten, din dröm är ett tryggt sätt för dig att bearbeta dina innersta känslor.

Det första jag vill säga som mamma är, var inte orolig för föräldrarna. Visst gör det ont att se sitt barn må så dåligt som du gör. Man kan känna sig maktlös, men det sista man vill är att barnet oroar sig för en. Dina föräldrar offrar ingenting, de är föräldrar. Och som vuxna har de fler möjligheter till att hantera sitt mående än vad du har.  Din hälsa är deras främsta prioritet och det sista de skulle vilja är att du av hänsyn till dem, tystnar och försöker hålla ditt mående hemligt. De vet att vägen mot ett bättre mående tar tid och de har den tiden.

Du är otroligt talangfull. En mycket intelligent människa med tydliga författartalanger och  såpass stark empati att den försvårar det för dig enormt. Dina skuldkänslor och rädsla att föräldrarna inte ska orka, ger dig sten på börda.

Jag gissar att du redan har kontakt med BUP eller liknande mottagningar, så jag kommer inte att råda dig att gå till dem. Men vad jag tycker är mycket tydligt är att du behöver sinnesfrid och fler glädjeämnen. 

Önskar att jag kunde säga att allt ordnar sig till det bästa i slutänden, för det gör det. Men när man sitter i helveteshålet av depressioner, är det svårt och känns omöjligt att tro på att det en dag är borta. Det du behöver göra är att förstå att sjukdomen får dig till katastroftankar. Det är egentligen inte dina tankar, så stå ut och försök hitta glädjeämnen. Ta för vana att varje dag skriva ner minst tre positiva saker. Hur små du än tycker att de är. 

De busiga barnen är nog dina känslor som visar att allt inte behöver vara allvarligt även om det ser så ut. Men när du håller koll på dem, kommer katastroftankarna fram. Sjukdomen i dig kliver in och visar att det är farligt att slappna av och ha kul. 

Din mammas ilska är din tro att föräldrarna ser dig som ett problem, men än en gång... så är det inte. De tokälskar dig. Det enda som skulle kunna få dem att släppa dig är om du 100% garanterat kan få det bättre någon annanstans.
Det enda du behöver göra är att berätta hur mycket du älskar dem. Det ger både dig och dem enorm glädje.

Var inte orolig för skolan, den kan du ta igen när du mår bättre och känner dig redo. 

Sätt dig och skriv för dig själv. Du har verkligen gåvan med orden. Skapa en karaktär som du trivs med och låt den ta över ditt mående. Hitta olika sätt för den att hitta lösningar. Sänd den ut på äventyr där den överkommer en massa hinder. Guida den mot framgång.

Om du gillar att måla och rita så gör det också. Det är en fantastisk ventil. 

Spara allt du gör så du kan titta på det längre fram i tiden.

Jag vet inte om något av det jag har skrivit blir någon hjälp, men jag ser livet som den rörliga trappan i lustiga huset på Gröna Lund. Man kliver på och behöver ofta åka neråt för att komma till nästa trappsteg uppåt. Med tålamod kommer man sakta fram. Så om en tid när du ser tillbaka och tittar på dina verk, kan du se att du har kommit en bit upp även om det inte känns så.

Jag sänder dig värme, glädje och styrka. Skriv gärna och berätta hur det går.

HjärtaBlommaBallong

Medarbetare på Personlig Utveckling
"Det krävs en hel limpa av mindervärdighetskomplex för att få ihop till en ansenlig smula Storhetsvansinne"
~Sandlådefilosofen~


Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.