Annons:
Etikettintressant
Läst 7800 ggr
[trollduva]
2010-10-09 18:42

Vinnaren i spökhistorie-tävlingen

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Skogselva blev vinnaren med sitt bidrag:strandvaskaren i våran tävling som gick ut på att skriva en egen spökhistoria

Strandvaskaren

Hon var ny i den lilla byn vid kusten. Hon bodde i fyren, tillsammans sin familj, fadern som var fyrväktare, modern som var en god hustru och mor, så som kvinnor förväntades vara på den här tiden, och brodern som lyckats få anställning på en liten fiskarbåt, också hon själv förstås.

Eleonora Adolfsdotter, 22 år gammal och ogift. Det var något föräldrarna grämde sig mycket över, att hon ännu inte blivit gift. De kunde inte förstå varför hon inte lyckats bli gift ännu. Sant, familjen var fattig och inte särskilt bildad, men Eleonora var vacker, och hon skulle bli en god hustru och barnaföderska. Deras äldsta dotter hade redan varit gift i flera år, och fött många barn, varav fyra fortfarande levde, och hon var inte alls lika vacker som Eleonora.

Eleonora själv ville inte gifta sig, i en värld där en självständig kvinna var något otänkbart ville hon bli den första. På ett eller annat sätt skulle hon också lyckas med detta, men hon visste fortfarande inte hur. Hon funderade på det den där kulna oktoberkvällen när hon stod på stranden och lyssnade till vågorna som slog upp på land. Ibland kunde hon se havsvattnet, då ljuset från fyren var riktat åt hennes håll, men ibland var det alldeles svart.

Det var i mörkret som hon först lade märke till det. Det var två lysande prickar en bit ut i vattnet, men erfarenheten talade om för henne att det bara var stjärnor på himlen och att hennes ögon lurade henne att tro att de var närmre än de var.

Så försvann dessa två stjärnor och ljuset från fyren återvände. Allt hon såg var vågorna som slog mot en liten klippa där ute i havet. Ljuset försvann och prickarna återvände, den här gången närmre stranden.

Eleonora tänkte inte på det, himlen öppnade sig och vräkte ned ett kallt regn. Vinden ven och lät sin kyliga andedräkt bita sig in i henne. Kall och blöt rusade Eleonora tillbaka till fyren och slog sig ned framför brasan som hennes mor tänt. Hon satt där ensam, men hon kunde höra röster från rummet intill. Det var hennes föräldrars röster och de talade lågmält med två främlingars.

Hon försökte höra deras ord, men allt blev ett sorl av lågmälda röster. Men hon lyckades höra sitt namn nämnas och behövde inte höra mer för att veta vad de talade om. Hon suckade nedstämt och koncentrerade sig på att värma sig. Inte långt därefter öppnades dörren och de fyra personerna gjorde henne sällskap.

"Eleonora," sade fadern och vinkade henne till sig. "Det här herr Eskilsson."

"God dag." Eleonora neg med nedsänkt blick. Herr Eskilsson var i hennes fars ålder och såg mycket sträng ut. Hon önskade så innerligt att de inte förhandlat om ett giftermål mellan henne och honom.

"Och det här är hans fru," fortsatte Adolf.

Eleonora neg för henne också och tyckte synd om henne. Fru Eskilsson var i hennes egen ålder och såg mycket olycklig ut. Men det var ändå hon som tog till orda först.

"Vi har hört att du är duktig kokerska," sade hon. "Vi har gått med på att anställa dig på prov i några dagar. Gör oss inte besvikna."

*

En duktig kokerska hade Eleonora aldrig varit, därför var hon mycket nervös när hon knackade på hos herrskapet Eskilsson. Medan hon väntade på att bli insläppt såg hon sig omkring, det var ett fint hus, inte överdrivet stort, men inte litet heller. Trädgården var välskött även om den nu vissnat ned för i år.

Så öppnades dörren äntligen, av en gammal dam. Hon log vänligt och släppte in henne. Eleonora behövde inte tala om sitt ärende, den gamla damen visste det tydligen redan. Hon blev visad till köket och ombed att börja med en gång.

Damen hade redan förberett ingredienserna, de låg på bordet och väntade på henne. Nervöst började Eleonora att hacka och skära och hysa i grytor. Hon blev informerad att makarna föredrog en lätt lunch, och började göra en soppa.

"Så du bor i fyren?" sade damen vänligt.

"Ja… far är fyrvaktare."

"Det måste vara otäckt att vara där om nätterna, så nära stranden, menar jag."

Eleonora gav damen en frågande blick. "Nej, det tycker jag inte, hur så?"

Damen ryckte på axlarna och satte sig tillrätta på en köksstol. "Det går gengångare på den stranden. Redan när jag var barn så gick hon där."

"Jasså?" Eleonora såg förvånad ut. "Jag stod på stranden nästan hela kvällen i förrgår, men inget hände mig då."

"Du borde inte vara på stranden när det är mörkt. Det är då hon kommer fram."

Eleonora rörde i grytorna och visste inte vad hon skulle tro. Det hade ju faktiskt inte hänt någonting alls medan hon stått där.

"Vem är hon då?" frågade hon till sist, nyfiket.

"Enligt sägnen…" damen gjorde en konstpaus, "så var hon dotter till en fiskare här i byn. Hon var vacker och alla de ogifta karlarna ville ha henne till sin brud. Men det var en man som ville ha henne mer än alla andra och han var en mycket svartsjuk ung man. Hon föredrog någon annan framför honom, vilket gjorde honom galen av svartsjuka. Så en kväll, när hon bestämt träff med sin älskade, följde han efter henne och hamnade på stranden, där de stämt träff. Medan hon fortfarande var ensam smög han sig fram och hoppade på henne. Han slet av henne kläderna och skändade henne, och för att hon inte skulle skvallra rodde han ut med henne till klippan. Han band tyngder i hennes ben och kastade henne i vattnet."

Eleonora lyssnade intresserat på historien, fortfarande inte övertygad om att det damen sade var sant.

"Hennes skrik kan fortfarande höras, om man lyssnar tillräckligt noga," fortsatte damen. "Och hon går där, det försäkrar jag dig, och letar efter sin älskade, och efter sin baneman. Mången man har blivit dränkt av henne, och hon kommer fortsätta tills den dag hon får frid."

Eleonora nickade tyst och vände sig mot spisen för att röra om i grytorna igen. Hon fortsatte att fundera på det damen berättat, resten av dagen, och även nästa när hon kom tillbaka.

"Vet du vad hon hette?" frågade hon damen då, "och vad det är hon skriker?"

Damen såg förvånat på henne, men tänkte efter. "Astrid, eller Agnes. Men jag vet inte vad hon skriker, troligtvis på hjälp."

"Och hennes älskade?"

Damen ryckte på axlarna. "Ingen vet det, mer än hon själv. Det var en främling för byn."

"Och om ingen mer än Astrid och mördaren var där, hur… hur kan du veta vad som hände?"

Damen såg allvarligt på henne. "Han blev sedd när han förföljde henne. Jag tänker inte berätta mer för dig om du ska försöka använda det för att kalla mig lögnare."

"Nej, det ska jag inte! Jag tror dig, det var därför jag funderade."

"Jag berättar för dig så att du inte går ned till stranden efter mörkrets inbrott. Du förstår väl hur farligt det är nu?"

Eleonora nickade samtidigt som hon bestämde sig för att gå ned till stranden, denna kväll för att se om det låg någon sanning i damens historia. Men dagen gick oerhört segt, hon lagade mat åt herrskapet tre gånger, medan damen höll henne sällskap och talade om vitt och brett, men inte mer om Astrid.

När hon äntligen fick gå hem så var det mörkt och hon var trött och mör i kroppen efter dagen som känts som flera stycken. Även denna kväll var kulen, och det duggregnade. Trots det bestämde hon sig för att gå till stranden innan hon gick hem. Redan då hon kom dit så trodde hon inte på damens historia, även om det gick kalla kårar längs med hennes ryggrad. För om det var sant, så skulle hon inte vilja träffa på Astrid som dränkt så många i jakten på hämnd.

Hon ställde sig där hon stått för tre nätter sedan och höll andan. Allt som lät fick henne att hoppa till, och hon ville inte att ljuset från fyren skulle lämna henne. Hon stod där länge, utan att det hände mer än att vinden prasslade i buskar och lekte med vattnet, men slutligen såg hon de där stjärnorna igen. Det såg ut som om de var precis framför henne, men precis som förut försvann de när fyren vände sig mot henne. Men varje gång mörkret återkom så hade prickarna kommit närmre henne.

"Astrid?" frågade Eleonora, mer på skämt än allvar.

"Vem är du som frågar?"

Eleonoras första instinkt var att springa, men hon snubblade över sina kjolar och när hon låg i sanden hade hon tid att reflektera över svaret hon fått. Det var en kvinnoröst, olycklig och gråtfärdig. Det var knappast rösten från en kallblodig mördare. Hon tog sig upp och vände sig mot de lysande prickarna. Den här gången såg hon ett ansikte när ljuset föll på dem. Det var en vacker kvinna, klädd i sina underkläder och hela hon var blöt. Hon hade tång i håret. Hon såg sorgset på Eleonora.

"Jag är Eleonora," sade hon till sist. "Är du Astrid?"

"Ja…" Hon vände bort huvudet och skvätte vatten på Eleonora när hon gjorde det. Hon såg stranden och havet och mindes vad som hänt henne, och sorgen utbyttes mot hat. Hon vände sig mot Eleonora med flammande ögon. "Var är han?" röt hon.

Eleonora försökte springa igen, men kände en kall hand om sin handled och Astrid var stark. Eleonora kunde inte fly från henne.

"Var är han?"

"Jag vet inte, Astrid, jag vet inte!" snyftade Eleonora som misstänkte att hennes dagar var räknade. Hon sjönk ned på knä och snyftade."Snälla, dränk mig inte!"

Astrid släppte taget om henne och tog ett steg tillbaka, Eleonora hörde hur vikterna släpades i sanden. "Varför skulle jag dränka dig?"

"Hon sade att… du dränker…"

Astrid utstötte ett högt skrik, mycket likt det skrik hon skrikit den natt då hon blivit anfallen av sin svartsjuke friare.

"Förlåt! Förlåt! Förlåt!"

Astrid tystnade och såg på henne. "De hittade mig inte!" grät hon. "Jag är fortfarande där ute! Min käresta vet inte var jag är! Jag såg henne leta efter mig, här, varje kväll, men hon hittade mig inte, så hon slutade. Hon gav upp och övergav mig här!"

Eleonora grät också, rädd för att hon skulle kräva hennes liv som botgöring. "Det är inte mitt fel… jag levde inte då, jag var inte född."

"Han blev aldrig dömd!" skrek hon förtvivlat. "Han sa att han var oskyldig, och de trodde honom!" Hon skrek igen och sedan var hon borta.

Eleonora låg kvar i sanden och grät tills hon somnade. När hon vaknade låg hon i sin säng och hennes mor satt bredvid henne i en gungstol och sov. Men hon kunde inte sluta tänka på Astrid, på hennes sorgliga ansiktsuttryck, och hennes ilska. På vad hon hade råkat ut för. Hon började gråta igen, men tyst så att hon inte skulle väcka sin mor. Hon vände ryggen till henne och grät mot väggen.

Hon kände något kallt och blött bredvid sig i sängen, någon som tungt vilade en arm om hennes midja. Hon såg Astrids flammande ögon titta på henne.

"Du gråter inte för min skull," väste hon. "Du gråter för att du är rädd."

"Jag gråter för din skull också," viskade Eleonora tillbaka. "Det är hemskt vad som hände, jag önskar att det inte hänt."

Något förändrades i Astrids blick, hon lade sin kalla hand på hennes kind. "Befria mig," snyftade hon. "Ge mig ro."

Det hördes rörelser från gungstolen och Eleonora såg över axeln för att se om hon väckt sin mor, men det hade hon inte gjort. Men när hon vände sig mot Astrid igen så hade hon försvunnit.

"Jag ska befria dig Astrid, på nå't sätt."

*

När hon kom till Eskilssons hus den dagen blev hon hemskickad. Herrskapet var inte hemma, och hennes tjänster skulle inte behövas.

Som om Astrid sett till att det blivit så, tänkte hon och tog sig ned till stranden. Allt var så mycket annorlunda i dagsljuset. Hon studerade spåren i sanden, vinden hade suddat ut alla minnen från hennes möte med Astrid.

På hela stranden fanns det heller inget som tydde på att någon råkat ut för något hemskt för länge sedan. Det fanns inget som tydde på att Astrid funnits här en gång, livslevande, men att hon också mist sitt liv här. Det var som om det aldrig hade hänt och det fick Eleonora att rysa.

"Hur ska jag befria dig, Astrid?" viskade hon. "Hur ska du få vila i frid? Jag vill hjälpa dig, men jag vet inte hur."

Hon vände sig om och fick syn på klippan ute i vattnet igen. Hon mindes vad damen hos Eskilsson hade sagt. Vågorna slog hårt mot den, men det var inte så långt ut, kanske skulle hon kunna simma ut dit och se efter om hon såg något från Astrid?

Hon brydde sig inte om att det var kallt, både i luften och i vattnet. Hon vadade sig ut tills det var djupt nog för henne att börja simma, och hon simmade till klippan. När hon klättrade upp och såg hur långt det verkligen var tillbaka till stranden insåg hon att det var ett misstag, och hon hade blivit så frusen på vägen dit att hon huttrade.

"Vad ska jag göra Astrid?" suckade hon. "Hur ger jag dig ro?" Hon hade hoppats på ett svar från det förut så verkliga spöket, men nu hände ingenting. Hon suckade igen, den här gången uppgivet och undrade hur hon skulle ta sig tillbaka. Vattnet var för kallt för att hon skulle uthärda att simma tillbaka och det började blåsa allt mer.

Allt började likna en mardröm, så varför kunde hon inte bara vakna upp i sin säng? Hon huttrade och svor över sin obetänksamhet, vad skulle hon hit ut att göra? Nu skulle hon ju aldrig komma härifrån, hon skulle frysa ihjäl på stenen och göra Astrid sällskap som gengångare på stranden.

Hon satt där i timmar, solen gick ned och mörkret infann sig. Men det gav henne lite hopp, kanske skulle Astrid komma tillbaka och kanske skulle hon kunna hjälpa Eleonora i land?

Hon såg de lysande ögonen, men de var långt ifrån henne och verkade heller inte lystra till hennes rop på hjälp.

"Astrid, hjälp mig!"

"Det är inte mig du ser där." Den tragiska rösten kom från bredvid henne och när Eleonora vände sig om så satt Astrid där, med benen uppdragna mot bröstet. "Vad gör du här?"

"Jag trodde… jag trodde jag kunde ge dig ro… jag vet inte hur?"

"Ta mig till kyrkogården."

"Hur skulle jag kunna göra det?"

Astrid såg på henne och grep tag i hennes händer. "Du måste bära mig. Jag hjälper dig i land om du bär mig till kyrkogården nu!"

"De är oroliga för mig därhemma jag måste…"

Astrids hoppfulla ansikte förvreds i ilska och släppte taget om henne. "Om du inte hjälper mig igengälld så kan du sitta här tills du dör!"

"Jag vill hjälpa dig, men…" Hon tystnade när Astrid försvann. "Lämna mig inte här, Astrid!" Desperat hoppade hon i det kalla vattnet och började simma, men kylan gav henne kramp och hon började sjunka.

Hon såg Astrids ansikte under ytan och kände sig först lättad, men sedan grep spöket tag om hennes vrist och drog med sig henne längre ned.

"Om du inte tänker hjälpa mig finna ro så kan du gott hålla mig sällskap här i all evighet!" muttrade hon försmått. "Jag bad om din hjälp, men du vägrade, så nu vägrar jag, när du ber om min hjälp!"

Annons:
Zadeira
2010-10-09 19:20
#1

Grattis Skogselva! Spännande historia!

DarkAngel
2010-10-09 22:36
#2

Grattis Skogselva!!!

DA

DA

christine79
2010-10-11 01:16
#3

Men oj vilken spännande spökhistoria. Man kanske ska ta och börja och skriva sånt självFlört

 

Christine, Chris

"Behandla andra som du själv vill bli behandlad"

 

Kika in på min fotoblogg och glöm inte att kommentera: http://photosbychristine.blogg.se

Skogselva
2010-10-13 18:33
#4

Tack, kul att ni gillar den Glad

Pernilla, värdinna för Månväsen ifokus och för Epoker ifokus. På månväsen kan ni just nu läsa om Den flygande holländaren, Spöken, m.m. och på Epoker finns att läsa om East India Trading Company och absint - men självklart mycket mer, bland annat stridvagnsspärrar och utdöda yrken!

Jag söker också medarbetare/artikelförfattare till båda sajterna. Är du intresserad av antingen Folktro eller Historia - eller kanske både och, så låt mig veta! Glad

Upp till toppen
Annons: