Ödet? 😎

#0 Välkommen i gänget, så där har jag rätt ofta :).

Hehe, ja kanske att det är ödet, men för mig känns det lite som att ödet mest är något som rör större händelser i ens liv, tycker det låter så fjuttigt att det var ödesbestämt att någon man pratar om t.ex ska komma förbi utan förvarning :P

#2 Alltid kul att veta att man inte är ensam om något =)

Jag upplever också såna saker.. Ibland när jag ska ringa till min morsa (hänt flera ggr) så ringer hon mig istället precis när jag tar upp telefonen i handen. Ungefär som att blixten slår ner två gånger.🙂

P.S Fin kisse du har som Avatar Rumblebee! 🙂

#4 Är rätt häftigt egentligen när sådant händer. 🙂Skulle vara kul om man kunde känna av det innan det sker.

Hehe tack, Felix är en riktig linslus 😃

Det kallas konfirmeringsbias, man lägger märke till att något osannolikt händer då och då men bortser från de tusentals gånger det inte händer.

Det hade varit underligare, och svårare att förklara, om sådana här saker inte hände då och då 🙂.

#4 "Ungefär som att blixten slår ner två gånger."

Det är väldigt vanligt att blixten slår ner på samma plats flera gånger. Det styrs inte först och främst av slumpen. (källa)

Sammanträffanden är kul. 🙂

Vi har en gammal tråd om synkronicitet här på OF:

http://oforklaradefenomen.ifokus.se/discussions/4f7ac14588f4721dd800306f-synkronicitet-finns-det

"Det är väldigt vanligt att blixten slår ner på samma plats flera gånger. Det styrs inte först och främst av slumpen."

Ja omöjligt är det då inte :)

Det är ganska vanligt, rent konkret, eftersom blixten har sina favorittillhåll…

Men som talesätt blir det kanske en annan sak?

Sammanträffanden eller "meningsbärande samband"…ett uttryck som myntades av C G Jung.

Ett exempel från förra tråden:

"En ung kvinna som jag behandlade hade, i ett kritiskt ögonblick, en dröm där hon fick en gyllene skarabé.

Medan hon berättade den drömmen för mig….hörde jag ett ljud bakom mig, som en försiktig knackning. Jag vände mig om och fick se en flygande insekt som slog emot fönsterrutan på utsidan. Jag öppnade fönstret och fångade den i luften när den flög in. Det var den närmaste motsvarigheten till en gyllene skarabé som man kan hitta på våra breddgrader…en guldbagge……

Det…tycks finnas en arketypbakgrund i det fallet. Det var ett oerhört svårt fall att behandla och fram till tiden för drömmen hade jag haft föga eller ingen framgång……Men när 'skarabén kom inflygande genom fönstret i verkligheten, kunde hennes naturliga jag bryta igenom skyddspansaret i hennes psyke och förvandlingsprocessen kunde äntligen komma igång. Varje väsentlig förändring i attityd betyder en psykisk förnyelse som vanligen åtföljs av symboler av återfödelse i patientens drömmar och fantasier. Skarabén är ett klassiskt exempel på en återfödelsesymbol."

ur "Myter och Mysterier"

Jung var knasig 🙂

#11 näe, psykolog snarare 😛

#12 Man kan vara båda delar 🙂. 

Man kan så klart inte klandra Jung helt och hållet för allt knasigt han trodde på, han var givetvis ett barn av sin tid som alla andra. Fast Jung var ändå något värre än resten av gänget känns det som.

Väldigt lite av det han sysslade med skulle kallas psykologi idag.

#12 I mångt och mycket underlättar och befrämjar det att vara båda delar. 🙂

Tiderna förändras. Freud var nog i högsta grad "knasig", men utan honom hade inte psykologin växt fram till vad den är idag. (Vad det nu skulle kunna innebära 🤦‍♂️) Fast nu tror jag vi kom ifrån ämnet, sammanträffanden och synkronicitet……

Jag tror ju att det finns, som mer än vad du beskriver. OM det "bara" är hjärnan som bär fram olika skeenden till ett sammanträffande som betyder något och för storyn framåt, så gör den det förb. bra och det är intressant nog i sig….

#13 Isaac Newton sägs ju också ha ägnat sig åt pseudovetenskap..

ALLA ägnade sig åt vad som idag kallas pseudovetenskap, även Newton, även Desacartes! Det var så dagens vetenskap växte fram, ju! 

Urskiljandes vad som inte skulle passa in, själen, det andliga, "något"…Ändå fixade de väldigt mycket, kristallklart också…

Fast nu till trådämnet och INGET annat. (Jag kommer att skriva en artikel om det så vänta tills dess…hjälp, vad har jag nu sagt 🤦‍♂️)

Jag drar mig tillbaka……🙂

#15 Det var ungefär det jag menade med att vara barn av sin tid.

Hmm… vad gäller konfirmeringsbias (jösses… är hela tiden så nära att skriva konfirmation🤐…) så förstår jag inte riktigt hur det skulle kunna vara just det alla gånger..

Till exempel att man pratar om någon och denna person dyker upp oanmäld. Vad är det som det konfirmerar för en?
Visst, om man läser något som ger medhåll på det man tror på/ tror sig veta. Men om man står neutralt?

"Till exempel att man pratar om någon och denna person dyker upp oanmäld. Vad är det som det konfirmerar för en?"

Då tänker man "Oj, det här var osannolikt", men man räknar inte med alla gånger man tänkt på någon utan att de dykt upp 🙂.

Konfirmeringsbias handlar här alltså om att man lägger märke till de tillfällen som bekräftar ens hypotes, men inte alla de som motstrider den.

Samma fenomen förekommer på en massa områden, till exempel att man ser att klockan visar 12:34 ovanligt ofta när man kollar på den (men man tänker inte på hur många gånger man kollar på klockan utan att se de siffrorna).

Det är ju ganska harmlösa grejer men det kan också handla om mer problematiska grejer som att man lägger märke till varje gång en brottsling är mörkhyad men inte tänker på det alla gånger man ser brott begås av ljushyade. Där handlar det ju mer om det vi i vardagligt tal avser med förutfattade meningar.

#19 Jag tycker inte det är samma sak.

Speciellt det sista du tar upp: det bygger på mer än förutfattade meningar, det bygger på fördomar och ingrodda attityder.

Det är något helt annat än meningsbärande samband som för storyn framåt, som scarabén, som att hitta den avgörande "cluen" just när man behöver den. Den hjälpande människan på rätt plats vid rätt tillfälle, boken man behöver, ordet man saknade etc…..Det är definitivt annat än att få fördomar bekräftade!

#19 Nej, just när det händer så tänker man ju kanske inte på alla de gånger som det inte har hänt.

Det är väl ingen hypotes att prata om någon som sedan dyker upp? Eller att man helt enkelt kommer att tänka på någon, och så springerm an nästa på denna person när man går runt ett hörn.
För om sådana små saker räknas som kvalificerade antaganden om verkligheten, så tycker jag att det nära på gränsar till någon slags omedveten klärvojans.

Att se ett visst klockslag ofta har hänt mig en hel del senaste året, men det är faktiskt inget jag tänkt mycket på… För inte tror jag att något särskillt lär hända vare sig 11e septermber eller 9e november. Men skulle det bli så att det händer något, antingen värdsligt eller personligt, så visst lär ju det sätta frågetecken i huvudet på en. Antingen har den visat 09:11, eller 21:11, som på en 12-timmarsklocka blir 9:11..

Konfiermeringsbias är ju när man får ens åsikter bekräftade och ignorerar när de inte blir bekräftade eller till och med kritiserade.
Men när dessa sammanträffanden poppar upp i mitt liv, så har det inget att göra med mina åsikter om något.
Är deja vu också konfirmeringsbias då?

#21"Det är väl ingen hypotes att prata om någon som sedan dyker upp?"

Nej, hypotesen är till exempel att det inte beror på enkel slump men kan också innefatta olika tänkta andra förklaringar än slumpen. Jag talade allmänt om konfirmeringsbias, exakt vilken hypotes det bekräftar beror ju på situationen och personen vars bias vi talar om.

De situationerna du talar om har lagts fram som stöd för hypoteser om att människor har telepatisk kontakt, att vi styrs av ödet och andra liknande saker.

Det andra exemplet med klockan som visar någon speciell uppsättning siffror brukar läggas fram som stöd för diverse hypoteser om magiska fenomen.

Det sista exempelt handlar så klart om hypotesen att mörkhyade är mer brottsbenägna.

"För om sådana små saker räknas som kvalificerade antaganden om verkligheten"

Du menar att de inte är kvalificerade då? Ja, det är ju en rimlig invändning, kanske finns det ett bättre ord än hypotes för det (jag använde förutfattade meningar förut, men antagande går kanske också bra).

"Men när dessa sammanträffanden poppar upp i mitt liv, så har det inget att göra med mina åsikter om något."

Konfirmeringsbias handlra ju inte nödvändigtvis om åsikter i bemärkelsen övertygelser som är viktiga för en.

Jag får bilden av att du har åsikten att det här händer oftare än det borde göra av ren slump. Har jag fel i det? I så fall är det ju inte mycket att orda om.

"Är deja vu också konfirmeringsbias då?"

Vet inte riktigt hur du tänker då.

För mig handlar mer om en djupare kommunikation mellan oss…att vi står i ständig kontakt utanför det fysiska, det är för många sådana här händelser…de flesta gånger vet jag ju vem det är som ringer och spec när jag tänker på en person så ringer de…och det finns ett visst "läge" i mig och när jag är där så får jag information om vad som pågår…🙂

"de flesta gånger vet jag ju vem det är som ringer och spec när jag tänker på en person så ringer de…"

Lätt att i efterhand veta att man visste i förväg 😉. Skriv ner det i förväg och ha rätt 10 gånger så blir jag imponerad.

#23 Astell

Om det du säger stämmer vore det ju underbart! Och det borde ju dessutom gå att testa! Du måste verkligen dela detta med resten av världen. Snälla!

Hahaha men det är ju väldigt vanligt, många har det såhär..när man börjar lita på sin känsla ökar den ju…you have access to everyone your'e thinking about…🙂

btw det funkar inte i test utan det sker i ett s k fritt flöde…

#26 Astell

Så det fungerar inte om du skriver ner varje gång du tänker på en viss person och sedan antecknar vilka som hör av sig, utan endast om du själv tolkar dina förutsägelser i efterhand?

#27

Klass har du inte den känslan att du bara vet ibland?

#28 Det har nog alla ibland, men den känslan har väldigt lite att göra med hur det är i verkligen. Det är ju ganska vanligt när två parter bråkar att båda "bara vet" att just de har rätt - men det kan de ju inte riktigt ha rätt i.

#29

Ja men ett steg djupare vetskap…

#30 Det är nog precis så alla tänker, att just de har nått ett steg djupare än alla andra.

#31

Ja men det är en annan känsla…den där vetkänslan då…inte som hänger ihop med var jag anser t ex i ett bråk…jo kanske när man mitt  i ett bråk får en insikt och man tystnar…

#32 Jag tror fortfarande att det du säger är precis det vem som helst skulle säga när de är övertygade om att just de har rätt 🙂.

Det ändras liksom inte av att du säger "men jag har rätt på riktigt" (vilket är min tolkning av #30 och #32)

#28 Astell

>"Klass har du inte den känslan att du bara vet ibland?"

Javisst har jag det, men jag har lärt mig att inte alltid lita på den känslan.

En gång i tiden var jag nästan övertygad om att jag var besatt av någon slags livsmedelsbutiks-kö-demon som såg till att jag alltid ställde mig i den långsammaste kön. Eftersom jag redan på den tiden hade en liten skeptisk ådra i mig så började jag medvetet tänka på hur fort kön jag stod i gick i jämförelse med andra, varje gång jag stod i kö, och jag insåg att jag ungefär lika ofta stod i en kö som gick fortare än de andra. Jag hade alltså tidigare reflekterat över detta endast när det jag redan trodde, inträffade.
Du tycker kanske att min lilla anekdot inte är jämförbar med det du påstår, men jag anser att det har med samma "mekanismer" i vår hjärna att göra. 

Jag tror inte att det handlar om någon "djupare vetskap", jag tror att det snarare handlar om att vår hjärna inte är särskilt smart ibland - på gott och ont.

Ur psykologiguiden.se:

"Eng: synchronicity….

 Term formad på 1920-talet av den schweiziske psykiatern och psykologen Carl Gustav Jung (1875-1961) för en teori om meningsfull samtidighet och upprepade återkomst i människors upplevande av händelser som saknar orsaksmässigt samband. Begreppet spelar stor roll i nutida jungiansk och arketypisk psykologi och coaching.

Med detta begrepp markerar man skillnaden mellan den meningsbildning som sker i människans psyke och den rent materiellt och mekaniskt fungerande fysiska verkligheten. Hos oss kan två händelser som saknar samband rent fysikaliskt upplevas som meningsfullt kopplade till varandra. Ett allmänt känt exempel finns i ordspråket "När man talar om trollen står de i farstun". Att någon man talar om eller tänker på plötsligt dyker upp, kan kännas som ett meningssamband utan att man behöver tro på ett rent orsaks- och tidsmässigt samband i fysikalisk bemärkelse.

Begreppet synkronicitet är nära kopplat till begrepp som det kollektivt omedvetna, global coaching, holografi, interconnectedness, komplexitet, arketyp och transpersonell.

#34 Jo det är ju förståeligt, annars kan man ju faktiskt dra till sig en slö kö som en självuppfyllande profetia…och en självuppfyllande profetia är ju ngt man själv skapar och den kan ju även ge positiva händelser..det man intalar sig skapas…alltså är tankar skapande…men den inre vetskapen upplever jag som lite subtil den kommer svagt svepande in och det gäller att vara lyhörd men oftast förkastar vi den…det ser vi ju många gånger postkodlotteriet t ex många får rätt svar först men tvekar.. I alla fall när jag kommer att tänka på någon så hör de ofta av sig inom det närmaste eller jag sitter och funderar över en grej då har ibland händelsen skett med någon vän som om där ändå finns en subtil koppling…el som en antenn som fångar in…ju mer lyhörd man blir desto mer får man in på detta viset…

#36 Precis. Övertygelser.

Och det man inte tror finns, ser man inte.

#37

Nä precis..man har byggt upp sin egen värld via det man tror på…

Universum expanderar ju och varför inte vi med den…är det så konstigt att det skulle dyka upp lite nya oförklarliga fenomen på vägen? vi utvidgar ju oss till att omfatta mer…se bara tekniken som är en aspekt av det och det finns fler…

Råkade av en händelse hitta denna länk där en svensk klimatforskare berättar om två händelser som "mentalt golvade" honom, två sammanträffanden enastående i sitt slag. Tror man inte på "sådant" kan man läsa det som en bra berättelse.

https://parnassen.wordpress.com/2013/11/18/lite-mystik-en-halsning-fran-andra-sidan/

Av en slump råkade jag återknyta bekantskapen med en bra bok:

"Slumpen är ingen tillfällighet" av musikern Jan Cederqvist.

Många kul berättelser om helt osannolika sammanträffanden….

#40 Hm.. av en slump letade jag just efter den boken nyligen för att upptäcka att den inte finns att köpa längre. Finns bara som E-bok vilket är inget för mig. Vill helst hålla i en bok och läsa. 😕

#41 Slumpens vägar äro outgrundliga! 😉 Och nu fick du läsa om den här….🙂

Det finns några ex på Bokbörsen och så finns den att låna på bibblan.

F.ö. finns det så många fascinerande berättelser i boken. Jag ska ta ett.

Cederqvists dröm var att få lektioner av legendariske Red Mitchell. Drömmen verkade ouppnåelig. Mitchell gav inte lektioner hur som helst. Men genom en rad olika händelser blev drömmen verklighet. De bägge musikerna blev vänner och Jan fick sina lektioner.
De pratade om allt möjligt mellan ackorden och kom överens om att den som gick över dödens tröskel först på något sätt skulle ge sig till känna för den andre.

Så gick åren och en förmiddag ringde Reds son och berättade att Red hastigt gått bort. Sorgen lade sig tung, förstås.

Under eftermiddagen blev Jan medveten om en melodi som hela tiden spelades i hans huvud. Det händer ju ibland, men den här var ovanligt envis. Vad var det för låt? Jo, det var Reds låt "Talking".

Det var ju inte så konstigt att en Red-låt dyker upp i musikerns skalle vid det här tillfället men det var mer som skulle komma.

Nästa morgon när Jan vaknade hade Talking tystnat. Istället var det en envist intensiv låt som tonade i huvudet. Bara det att han inte visste vad den hette. Men den spelade och den pockade.

Jan hade en spelkompis med exceptionellt tonminne som han ringde till och gnolade lite på den okända melodin i hopp om att få reda på vilken det var.

Efter några sekunder sade kompisen "Jaså, den". Den heter "I get along without you very well". 

Det var väl klart att Red kommunicerade med toner…🎧

Slump, synk eller samband, det betydde i alla fall mycket i sorgen.

På biblioteket (hos oss) finns den inte förutom som E-bok, men jag ska kolla upp det på bokbörsen. 😉Tack! 

Sådana berättelser är fascinerande tycker jag, oavsett om den nu handlar om slump eller något annat. Har själv upplevt några händelser som är svåra att avfärda och se som en ren slump.

I alla fall är det himla roligt, en krydda i tillvaron. 

Cederqvist menar att man "drar till sig" synkronistiska händelser, särskilt när man är i förändring på något sätt. Byta jobb, utbildning, nytt skede i livet osv.

#42 Det där skulle jag inte ens kalla slump. Att en musiker tänker på låtar av sin favoritartist är inte så förvånande.

Vad har "I get along without you very well" med saken att göra? Skulle alla låtar som har något slags sorgligt eller kämpa-vidare tema räknas som "samband"? 🤔

#45 Trodde nästan du skulle säga något sådant. 

Tja, det var något musiker emellan och det träffade rätt i alla fall. Synk är ibland bara meningsfull för den som så att säga drabbas av den. Och det här blev meningsfullt.

Det finns många fler, mer påtagliga, exempel i boken.

#45 "Trodde nästan du skulle säga något sådant."

Vilket oerhört sammanträffande. 

"Tja, det var något musiker emellan och det träffade rätt i alla fall."

Vad menar du med att det träffade rätt? Var det mer rätt än någon annan sång?

"Synk är ibland bara meningsfull för den som så att säga drabbas av den. Och det här blev meningsfullt."

Jag trodde hela tanken var att det skulle hända något osannolikt. Om det bara är vilken händelse som helst som någon uppfattar som meningsfull är ju begreppet ganska meningslöst.

Nu har jag inte läst hela tråden men jag lägger in den här :)

#47 Vilket oerhört sammanträffande. 

Eller hur. Plötsligt så händer det.

Var det mer rätt än någon annan sång?

"Thinking" och "Jag klarar mig bra utan dig" träffade rätt, avgjort bättre än "Nu är det jul igen" eller nationalsången. (inte musik som musik alltså.)

Jag trodde hela tanken var att det skulle hända något osannolikt.

Jo, det är det. Jag skrev "ibland".

Fortsättning:

Några månader efter Red Mitchells död satt Jan och arbetade tillsammans med en director. Samtalet kom in på Red och Jan berättade om hur mycket han tyckt om och saknade honom. I samma ögonblick ringde Mitchells änka från Oregon. 

Efter samtalet kommenterade directorn att det var märkligt att hon ringde just när de talade om Red. 
Då knackade det på dörren och en tredje person kom in. Det första han säger är "Sorgligt det här med Red Mitchell".

Alla började skratta, opassande nog, och det behövdes en förklaring: en cirkel av synk kring Red Mitchell…

Kom att tänka på den här tråden av någon anledning. Kanske en slump?🙂

Frikyrkan var en del av min första halva av livet. Det var ganska lugnt och beskedligt i jämförelse med vad folk berättat om från början av 1900-talet.

En kväll hade jag och dåvarande frun haft kyrkfolk hemma. En väns kompis dröjde sig kvar när alla andra hade gått.

Frun och jag hade letat hus i en annan speciell kommun men hittade inget som passade. Åkte på nästan alla visningar i över ett år.

Den här kompisens kompis frågade om vi verkligen letat. Vi kollar på alla hus sa vi. Han bad mig plocka fram karta (det var innan smarta telefoner) och så pekade han på ett speciellt område ute på landet nästan vid kommungränsen.
Där ska ni bo, sa han!

Efter ett par månader kom ett hus ut till försäljning, som passade både mig och x-et och vi köpte det. Det var ett bra hus, inga byggfel e d. Vi fick det till bra pris. Och det låg precis där han hade pekat.

När jag berättat om händelsen för andra som kände mannen sa de ofta att han är profetisk. Ja, kanske.

Till slut var äktenskapet en katastrof men i frikyrkan skiljer man sig inte i onödan så jag försökte så länge det gick att stå ut.
En solig sommardag när jag varit och handlat märkte jag att 4-500 meter från huset var blött på vägen.
När det var ett ett par hundra meter kvar började det ligga hagel på vägen.
När jag svängde in på uppfarten låg det 15 cm höga drivor med hagel runt huset, körsbärsstora hagel!!!
Det var ju fint väder överallt annars!!!

Det märkliga var att det bara hade haglat på mitt hus och grannens hus. Det var plasttak över uteplatsen och det kraftiga haglet slog 7 stycken hål i taket, ett symbolladdat tal.

Någon vecka senare hade jag köpt nytt plasttak och klättrade runt på balkarna över altanen och skruvade fast det.
Då slog det mig att drivor av hagel bara på mitt hus som , en vacker sommardag, som gjorde sju hål i taket, det måste vara mer än slumpen.

Jag bestämde mig för att tolka händelsen som som någon form av budskap från Gud, att jag kanske inte skulle bo där och absolut inte med den kvinnan.
Så, jag skilde mig och flyttade.

Nuförtiden händer inga sådana där konstiga sammanträffanden längre för mig, kanske är jag på rätt plats i livet. Jag mår gott där jag är ändå.